Workshop i grishälsa-vidareutbildning och nätverkande
Under några dagar i april 2015 samlades ett tjugotal unga grisveterinärer i Nantes i Frankrike för en tre dagar lång workshop i grishälsa. Denna workshop arrangerades av ECPHM, European College of Porcine Health Management, en central organization för kvalitetssäkrad utbildning av specialister, så kallade Diplomates, i ämnet grishälsa. Workshopen är ett återkommande delmoment i en utbildning som sträcker sig mellan två och ett halvt till sju år, och som varvar praktik med teori. För att få börja utbildningen krävs att man har arbetat som grisveterinär under minst ett och ett halvt år. Utbildningen består sedan av upp till 75 % ordinarie arbete som besättnings- och eller djurhälsoveterinär och till minst 25 % av forskning, akademisk träning samt kurser i sjukdomslära, obduktioner och mikrobiologi. Innan det är dags för examination ska man ha sammanställt tre fallrapporter och publicerat två vetenskapliga artiklar inom ämnesområdet grishälsa.
Workshopen, som var den fjärde i sitt slag, är inte bara ett utbildningstillfälle utan också ett sätt för yngre grisveterinärer att lära känna och utbyta erfarenheter med kollegor från andra europeiska länder. Under detta utbildningstillfälle varvas både fallpresentationer från deltagarna med praktiska tips från erfarna grispraktiker och föreläsningar inom vitt skilda ämnen rörande grishälsa.
Ett bra smittskydd kräver fantasi
En av de fördjupande föreläsningarna gavs av Jeroen Dewulf, professor från Ghent University i Belgien, och handlade om biosäkerhet. Med biosäkerhet i en grisbesättning menas alla förebyggande åtgärder man tar till för att minska risken att smittoämnen introduceras eller sprids på grisgården. Ofta brukar vi i dagligt tal kalla detta för smittskydd. Jeroen inledde helt krasst med att hävda att förebyggande djurhälsovård är totalt meningslös om man inte samtidigt jobbar med att ha en bra biosäkerhet på sin gård. Han menade att vi har kommit en lång väg vad gäller att arbeta förebyggande i våra grisbesättningar, men att smittskydd är ett område där det finns utrymme för förbättringar. Nivån på biosäkerheten varierar mycket mellan gårdar. Det övergripande målet med smittskydd är att hålla sjukt borta från friskt, genom att med olika åtgärder sänka infektionstrycket, men Jeroen erkände också att det krävs lite fantasi för att översätta dessa allmänna principer till konkreta åtgärder på gårdsnivå. Utan att göra anspråk på en heltäckande föreläsning om smittskydd, och med ursäkten att han ibland var tvungen att generalisera, gick han sedan igenom några allmänna punkter som han ville lyfta fram vad gäller smittskydd på gårdsnivå.
Några saker att tänka på
– Även om ett moment bedöms ha låg risk för att introducera ett smittämne vid varje enskilt tillfälle det utförs, så ökar risken för smitta om momentet upprepas. Därför är det viktigt att utarbeta bra rutiner för sådant som man gör ofta.
– Inköp av djur är alltid ”risky business”. Direktkontakt mellan djur är det mest effektiva sättet att sprida smitta. Helst ska man undvika att köpa in djur. Ska man köpa in djur, så ska man köpa in dem från så få besättningar som möjligt. Är det fråga om livdjur ska man köpa dem från besättningar med hög hälsostatus, och naturligtvis tillämpa isolering innan de kommer in i besättningen.
– Djurtransporter är en annan känd riskfaktor. Generellt menade Jeroen att om möjlighet finns, så är det bättre att ta djuren till lastbilen än tvärtom. Vad gäller andra transporter in och ut från gården så tipsade Jeroen om att hjälpa sina besökare att välja rätt väg genom att ha tydligt markerade anvisningar för var man vill ha in trafik och inte. Detta gäller även persontrafik. Jeoren visade några exempel på hur man minimerat fordonstrafiken på några gårdar i Mellaneuropa genom att ha anläggningar som gör det möjligt att fylla fodersilos på avstånd (foderbilen stannar utanför ett staket och fyller på silon genom långa rör). Detta är kanske en vanligare lösning i Europa där gårdarna oftare är omgärdade av stängsel och grindar. Vid gödselspridning bör man helst ha egen utrustning i den mån det är möjligt, eller åtminstone bara använda väl rengjord utrustning.
– Vid kadaverhanteringen är det lätt att göra misstag. Jeroen menade att grisar sällan dör av en slump, ofta är dödsorsaken en infektion, och därför bör den döda grisen hanteras därefter. Förutom självklarheter som att använda handskar, plocka bort döda grisar så snart som möjligt och en sluten kadavertunna placerad på lämpligt ställe, så menade föreläsaren att det är lämpligt att ha rutiner för att städa ur och desinfektera kadavertunnan.
Kadaverbilen ska inte behöva köra in på gården för att hämta kadaver. Bättre då att man har rutiner för att flytta ut tunnan närmare vägen när bilen kommer.
Persontrafiken- ett kapitel för sig
Om vi kommer tillbaka till persontrafiken så underströk föreläsaren betydelsen av att ha en fysisk barriär som personsluss in i besättningen. Med andra ord, en bänk är bättre än en linje, och respekteras oftare. Han ville däremot varna för fotbad, som han menade snarare kan invagga folk i en falsk trygghet. Det är sällan fotbad sköts som de ska, och stoppar man ned ett par icke-rengjorda stövlar med gödsel- och halmrester kvar förvandlas badet snart till ett effektivt smittspridningsbad. Jeroen såg hellre att man använder separata stövlar för varje stall eller avdelning, men att man naturligtvis rengör och desinfekterar dessa stövlar regelbundet.
Duschar i personslussar var ett hett ämne. Föreläsaren berättade att det är vanligt att man ”duschar in” i besättningar i Europa. Duschar är bra på så sätt att de medför klädbyte, men de är bara bra så länge man använder dem. Ibland händer det dock att folk tror att bara för att man har installerat en dusch så har man automatiskt bra biosäkerhet. Så är det inte. Jeroen satte helt klart bra rutiner för klädbyte och handtvätt högre på prioriteringslistan än installation av en dusch som ändå inte används. Han tyckte däremot att obligatorisk duschning kunde vara bra för att avskräcka onödiga besökare. En god handhygien är något som klättrat på tio i topp listan över viktiga smittskyddsrutiner det senaste decenniet.
Jeroen visade bilder på snygga och rena handfat med tvål och torkpapper, och naturligtvis- handsprit. På sjukhus har man lyckats kontrollera spridning av MRSA genom att tillämpa god handhygien, och denna lärdom har man tagit till sig i många besättningar ute i Europa.
Tilläggas bör att i Sverige regleras kraven vad gäller handhygien numera i Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2013:14;K112).
Vad gäller att minska risken för att introducera smitta via skadedjur så kom inte föreläsaren med några enkla genvägar, utan det var den gamla hederliga rekommendationen att undvika skräpansamlingar och växtlighet runt grishusen som gällde. Inte bara gnagare och fåglar är potentiella smittspridare, det gäller också att hålla borta vildsvin från gårdarna.
Misse eller misstag?
Jeroen tog också upp några aspekter på det interna smittskyddet på gård som vi har hört förut, men som tål att upprepas igen. Att blanda grisar ökar alltid infektionstrycket. All in och all out är det rätta sättet att jobba, och för att kunna åstadkomma detta i verkligheten måste man i princip ha ett stall för kvarblivna grisar, ett skrotstall helt enkelt. Föreläsaren var också tydlig vad gäller andra husdjur. Han ansåg att det alltid är ett misstag ha hundar och katter i stallarna. Här brukar vi i Sverige kanske anse att gårdskatter är en del av skadedjursbekämpningen, men föreläsaren menade att detta var en tankevurpa, och att skadedjursbekämpning bör skötas på annat sätt.
Sist men inte minst nämnde Jeroen hantering av mediciner och kanyler. Dessa ska hanteras på ett hygieniskt och säkert sätt, för att undvika att göra mer skada än nytta. Sammanfattningsvis – ordning och reda helt enkelt!
Frida Karlsson
djurhälsoveterinär Katrineholm
