I Storbritannien är watery mouth välkänd och ses i alla uppfödningssystem. Särskilt drabbade är de besättningar som lammar inomhus med en intensiv lamningsperiod och högt antal lamm per tacka.
Nyfödda lamm saknar skydd mot kolibakterier
I samband med att det nyfödda lammet letar efter tackans spenar får det i sig kolibakterier via munnen från juvret, spenarna och närmiljön. Små doser av kolibakterier hjälper lammet att skapa en naturlig tarmflora. Får lammet i sig stora mängder finns det risk att watery mouth utvecklas. Löpmagen sura miljö är ett skydd mot många av de bakterier lammet får i sig via munnen senare i livet. Men hos det nyfödda lammet är pH neutralt i löpmagen de första 24 timmarna efter födseln, vilket underlättar passagen av råmjölkens antikroppar från löpmagen till tunntarmen där de absorberas till blodcirkulationen. Därför är de också extremt utsatta för bakterieinfektioner via munnen under det första dygnet. Det neutrala pH´t gör att bakterierna helt oskadade kan passera vidare till tarmen. Råmjölken ger ett lokalt skydd i tarmen, men hos lamm som inte fått i sig tillräckligt mycket råmjölk tillräckligt snabbt efter födseln saknas skyddet och bakterierna kan föröka sig utan begränsningar i tarmen. När bakterierna förökar sig och sedan dör frisätts gifter (endotoxiner) som leder till ett snabbt och livshotande sjukdomsförlopp där ett av de första tecknen är salivering.
Råmjölk skyddar
Watery mouth kan leda till blodförgiftning då tarmen under lammets första levnadsdygn är genomsläpplig för större molekyler, till exempel antikropparna från råmjölken, men även bakterier. Ju snabbare lammet får i sig råmjölk desto bättre är skyddet mot tillväxt av kolibakterier. Det beror troligen på att råmjölkens stimulerar tarmmotiliteten och neutraliserar effekterna av endotoxinerna samt att kolibakterierna oskadliggörs av antikropparna. En annan tänkbar förklaring till råmjölkens skyddande effekt kan helt enkelt vara att ett lamm som fått i sig råmjölk och är mätt, slutar söka efter juver och spenar och därmed minskar också risken för intag av större mängder kolibakterier.
Salivering typiskt symtom
Den klassiska symtombilden är svaga lamm, 1-3 dagar gamla, som saliverar rikligt och har en utspänd buk. Sjukdomen kallas också Rattle Belly eftersom ett skallrande ljud kan höras från magen (orsakat av gas i löpmagen) när man lyfter upp lammet. Lammen har ingen feber och ofta kalla ben. Lammen har nedsatt allmäntillstånd, ligger eller står med sänkt huvud och är ofta uttorkade.
Råmjölk snabbt
För att rädda lamm med watery mouth krävs intensivvård under veterinär övervakning och det är ofta inte värt den stora arbetsinsatsen, eftersom prognosen är dålig. Behandlingen utgörs av ett antiinflammatoriskt preparat och antibiotika. Understödjande terapi med vätskeersättning ges vid behov med magsond eller intravenöst. Tackmjölk eller mjölkersättning måste också ges med magsond och i sådan mängd att lammet inte hamnar i ett svälttillstånd. Rehabiliteringen kan ta flera dagar.
Insatserna bör i första hand läggas på förebyggande åtgärder. Vid misstänkta fall i besättningen – kontakta Fårhälsovården eller din veterinär. Här gäller det att agera snabbt för att inte fler lamm ska insjukna. Den viktigaste åtgärden är att säkerställa att alla lamm får råmjölk så fort som möjligt, antikropparna i råmjölken ger ett lokalt skydd i tarmen. Intensifiera råmjölksrutinerna och kontrollera
att alla lamm får sitt första mål råmjölk inom 15 minuter efter födseln och har fått 50 ml per kg inom den första levnadstimmen. Använd gärna magsond, allrahelst till risklamm (se artikeln om råmjölk). Trillingar löper t.ex. tre gånger så stor risk att insjukna i watery mouth som enfödda eller tvillingfödda lamm.
Förebyggande åtgärder
- Korrekt foderstat under hela dräktigheten anpassad till antal foster tackan bär på.
- Övervaka lamning och säkerställ råmjölksintaget hos lammen.
- Klippning före lamning, åtminstone kring juvret.
- Torr, ren ströbädd, minska beläggningsgraden.
