Läs artikeln här nedan om nedärvningen för horn respektive hornlöshet samt scurs. Artikeln bygger på forskningsresultat från bl a. Danmark.

Den genetiska bakgrunden för hornlöshet och scurs hos nötkreatur

Texten nedan bygger på en artikel av Rikke Vingborg och Lars-Erik Holm vid Foulum forskningscenter på Jylland med titeln ” Den genetiske baggrund for polled og scurred i kvaeg”.

Tre olika hornstatus

Horn är beständiga utväxter som är fast förbundna till kraniet hos djuret. Horn kan se ut på många olika sätt. De kan ha olika längder, vara olika mycket böjda och peka i olika riktningar. Skillnader i hornens utseende finns mellan olika raser vilket antyder att det finns en genetisk bakgrund till hur hornen ser ut.

Scurs är en variant av horn. Scurs är hornliknande utväxter som inte sitter fast i kraniet. Oftast går det att känna med händerna och konstatera att det faktiskt är fråga om lösa hornbitar. I vissa fall kan dock hornbitarna vara så fasta att det är svårt att avgöra om djuret är hornat eller har scurs. Det enda säkra sättet att avgöra hornstatus på sådana individer är att scanna djuret för att se om hornen sitter fast i kraniet eller inte. Någon gentest för att avgöra om djuret har scurs finns i dagsläget inte att tillgå
Ett pollat (hornlöst) djur saknar både horn och scurs.

När får djuret horn, scurs eller blir hornlöst?

De gener som avgör om ett djur får horn eller inte går att finna i ett område på nötkreaturens kromosompar nummer ett. Utvecklingen av horn är recessivt, dvs. om ett djur ska få horn måste det ha fått anlag för horn från båda föräldrarna. Djuret sägs då vara homozygot för egenskapen, dvs. ha anlaget för horn (h) på båda kromosomerna i kromosompar ett.

Anlaget för hornlöshet (P) är dominant över anlaget för horn. Ett hornlöst djur kan därför vara både homozygot hornlöst (bärare av dubbla anlag för hornlöshet) och heterozygot hornlöst (bärare av ett anlag för hornlöshet och ett för horn). Är djuret heterozygot hornlöst kan det i sintur få hornade kalvar.

Scurs har en mera komplicerad nedärvning. Anlaget för scurs finns i kromosompar 19 hos nötkreaturen. De två varianterna av anlaget för scurs benämns SC (scurs) och sc (inte scurs). Finns anlaget, sc, på båda kromosomerna kan djuret inte utveckla scurs. Således måste anlaget SC finnas för att djuret ska få scurs. Om det behövs i dubbel eller enkel uppsättning avgör könet på djuret. Ett hondjur måste ha fått anlaget SC från båda föräldrarna för att bli scurred (homozygot för egenskapen) medan det räcker för ett handjur att ha det i enkel uppsättning (vara heterozygot) för att bli scurred. Det är därför vanligare med scurs hos tjurar än hos hondjur.

Homozygot hornlösa djur tycks inte få scurs

Har ett djur horn går det inte att se på djuret om det även har anlag för scurs. Djuret måste av förklarliga skäl vara hornlöst för att det ska gå att se eventuella scurs. Intressant är att man hittills inte kunnat finna något djur som är konstaterat homozygot hornlöst (PP) och som har synliga scurs. Detta tyder på att ett djur måste vara heterozygot hornlöst (Ph) för att vara scurred. Generna för scurs och hornlöshet är dock inte genetiskt kopplade till varandra, dvs. beroende av varandra, eftersom de finns på olika kromosompar. Det troliga är därför att det finns ytterligare ett antal gener som påverkar hur anlagen för horn, hornlöshet och scurs kommer till uttryck i djuret som vi ännu inte har full kunskap om.

I nedanstående tabell finns sambanden mellan djurets genotyp (uppsättning av arvsanlag) och fenotyp (den synliga effekten av arvsanlagen) för hornstatus redovisade.

* Genotypen PPScSc kan eventuellt ge upphov till individer med scurs, men detta har inte säkert kunnat visas.

Gentest för hornlöshet

Idag går det att gentesta för hornlöshet med hjälp av fem olika genmarkörer som är kopplade till anlaget för hornlöshet i kromosom ett. Nödvändigt är att man vet föräldrarnas genotyp samt även föräldradjurens samt andra släktingars, i rakt nedstigande led, fenotypiska hornstatus.

En markörbaserad test kan aldrig bli 100 % säker och det är därför önskvärt att testen förbättras. Forskning pågår för att kunna identifiera den precisa genetiska bakgrunden för anlaget för hornlöshet. Hittills har detta inte varit möjligt. Går det att på sikt utveckla en gentest som inte bygger på markörer utan på det precisa anlaget skulle kostnaderna för testen kunna reduceras. Möjligheten att bedriva avelsarbete för fler hornlösa djur skulle också förbättras.