Mag- och tarmparasiter Får och nötkreatur har som regel sina egna mag- och tarmparasiter som inte smittar mellan djurslagen. En av fördelarna med att växelbeta med får och nöt är att de föredrar olika växter och örter så man utnyttjar betet på ett effektivare sätt. De äter dessutom runt varandras rator där en stor del av parasitsmittan finns, vilket gör att de hjälper det andra djurslaget genom att äta upp och därigenom oskadliggöra en stor del av varandras parasiter. Förutom den stora fördelen att betet vilar från det ena djurslaget utan att betet blir förvuxet, så bekämpas alltså parasiterna av det andra djurslaget.
Lungmask Får och nötkreatur har även sina egna arter av lungmaskar som inte smittar mellan de två djurslagen så även här har de nytta av varandras växelbetning.
Leverflundran En parasit som dock trivs lika bra hos nöt som hos får är stora leverflundran. Den stora leverflundran behöver en liten snäcka som mellanvärd för att kunna smitta vidare till andra individer. Denna snäcka trivs på fuktiga och sanka beten. Fåren påverkas mer än nötkreaturen av denna parasit. Växelbete på marker med förekomst av stora leverflundran kräver att man tar hänsyn till denna smitta och följer upp smittrycket hos djuren. Detta kan göras genom provtagning av träck eller blod men allra säkrast är genom slaktanmärkningar eller obduktion. Det torde fungera bättre att fåren går första delen av betessäsongen och nötkreaturen senare delen av sommaren (då smittrycket är större) på sådana beten.
Fotröta hos får Får och nöt kan växelbeta samma bete utan problem när det gäller fårens fotröta. Undantaget är i fall man har en pågående sanering mot fotröta på fåren, då kan andra djur på samma bete bli en smittreservoar för bakterierna som orsakar fårens fotröta så de riskerar att återsmitta fåren.
Elakartad katarralfeber Får kan orsaka sjukdomen elakartad katarralfeber hos nötkreatur. Den är relativt ovanlig på nöt i Sverige och fåren blir inte sjuka själva av smittan men nötkreatur kan bli allvarligt sjuka och dö eller behöva avlivas av denna sjukdom. Smittan orsakas av ett virus som framförallt sprids via nossekret från får som ofta bär viruset. Därför är den vanligaste smittvägen via direkt kontakt och indirekt kontakt via kläder och redskap vilket är en större risk om nötkreatur och får står installade i samma utrymme med möjlighet till kontakt. Viruset inaktiveras dock snabbt av solljus och torr miljö, vilket tillsammans med att djuren sprids på större yta, gör att smittrisken ute på ett bete är väldigt liten. Vill man dock ta det säkra före det osäkra så kan man låta betet vila 2 veckor innan man släpper in nötkreatur där det betat får innan.
Tänk på!
- Får och nöt har som regel inte samma mag- och tarmparasiter
- Tänk på att stora leverflundran trivs både hos får och nöt. Liten risk för andra smittor mellan de två djurslagen på betet
- Fördelarna överväger långt nackdelarna
Helena Ekstrand
Djurhälsoveterinär Nöt o Får
