Rekommendationer
Urea kan ges till nötkreatur över sex månader. För att kunna ta hand om urea måste djuret ha en väl utvecklad vom och därför kan inte kalvar utfodras med urea. Yngre djur som utfodras med urea kan bli ammoniakförgiftade och dö relativt snabbt.
Det är jätteviktigt att urean blandas jämnt i fodret. Ska urea blandas i kraftfodret görs det bäst redan hos foderfabriken. Ska urea tillsättas i en fullfodermix rekommenderas att urean först blandas med vatten för att säkra en jämn inblandning. Här är det viktigt att mängden urea doseras efter de minsta djuren som ska äta av mixen.
Det är viktigt med tillvänjning av urea. Börja med halva givan och öka sedan givan försiktigt under några dagar. Tillvänjningen ökar tåligheten men effekten kvarstår endast i ca tre dagar – sedan krävs en ny tillvänjningsomgång.
Överskrid aldrig max rekommendationen på 0,15 gram urea per kg kroppsvikt!
| Djurvikt | Maxgiva urea / dag |
|---|---|
| 300 | 45 gram |
| 400 | 60 gram |
| 500 | 75 gram |
| 600 | 90 gram |
Risker
Urea är mycket giftigt redan vid små mängder. Förgiftningssymptom uppträder redan vid givor på 0,33 gram per kg kroppsvikt vilket t.ex. motsvarar 100 gram urea till en 300 kg tjur.
Dålig tillvänjning till urea, ojämn inblandning i fodret samt för lite kolhydrater i förhållande till proteinhalten i foderstaten ökar riskerna för förgiftning.
Förgiftningssymptom
- Aggressivitet
- Fradga
- Muskeldarrningar
- Död inom fyra timmar
När passar urea in i foderstaten
Kväveinnehållet i ett kilo urea motsvarar ett råproteininnehåll på ca 2 900 gram. Kvävet är oerhört lättlösligt och därför används urea som ett proteintillskott i foderstater med brist på snabblösligt råprotein. Ett exempel på en sådan foderstat kan vara då en stor del av vallensilaget ersätts med majsensilage. I en traditionell foderstat med vallensilage, spannmål och/eller kraftfoder passar det sällan att komplettera med urea då vallen redan innehåller en stor andel lättlösligt råprotein.
Mer om urea
Andra namn för urea är urinämne eller karbamid. Urea är en enkel kväveförening som tillhör kategorin icke-protein-kväve. Urea löser sig snabbt och till 100 % i vommen. Där bryts urea ner till ammoniak av vommens mikrober. Mikroberna använder ammoniaken i urean till att bilda aminosyror. För att detta ska kunna ske får det inte komma för stora doser urea till vommen och det måste finnas tillräckligt med kolhydrater tillgängliga i vommen för mikroberna.
Blir det överskott av ammoniak i vommen absorberas den genom vomväggen och förs ut i blodet. I njurarna renas blodet från ammoniak och förs sedan ut ur kroppen med urinen.
Risken med utfodring av urea är att man överskrider kroppens och njurarnas reningskapacitet. Detta innebär att kroppen inte kan ta hand om överskottet av ammoniak som bildats i vommen. Ammoniumnivåerna i blodet blir då för höga och skador på flera organsystem uppstår. Skadas det centrala nervsystemet upphör andningsreflexen och djuret kvävs.
