Den goda hälsan hos svenska grisar innebär stora miljöfördelar. Friska grisar mår bra och växer bättre och detta är även bra för miljön och klimatet. Sjuklighet innebär nämligen inte bara att djuren lider. Det leder också till försämrad foderomvandling och förlängd uppfödningstid, vilket leder till en ökad foderåtgång och större miljöpåverkan för det producerade livsmedlet.
I internationella jämförelser är svenska grisar bäst på att utnyttja näringen i fodret, det vill säga det går åt mindre mängd foder för att producera samma mängd kött:
Även när det gäller daglig tillväxt ligger svenska grisar i toppen vid internationella jämförelser. Det enda land som kommer i närheten av lika hög tillväxt är USA, vars grisuppfödning dock bygger på rutinmässig behandling med tillväxtstimulerande antibiotika och tillväxthormoner.
Uppgifterna är hämtade från den internationella rapporten Interpig
Det svenska systemet för grishållning medför bättre hälsa och tillväxt hos grisarna, vilket speglas i att antibiotikaanvändningen kan hållas på en hållbar, låg nivå och miljöbelastningen blir lägre. Tyvärr kompenserar den goda tillväxten bara en del av bondens kostnader för de större djurutrymmena och arbetet med att hålla djurhållningen fri från salmonella och sjukdomar som ökar antibiotikaanvändningen. Detta medför att det är svårt att konkurrera prismässigt med djurhållning som bygger på bland annat sämre djurvälfärd och högre antibiotikaanvändning.
Mer läsning finns i rapporten Lantbrukets djur i en föränderlig miljö:
”Det finns mycket få studier som belyser en förbättrad djurhälsas potential för att minska djurhållningens miljöpåverkan. En ökad sjuklighet innebär, förutom ett påtagligt lidande för de drabbade djuren, försämrad foderomvandling och förlängd uppfödningstid, vilket leder till en ökad foderåtgång och stallgödselproduktion för det producerade livsmedlet. De vanligaste sjukdomarna inom grisuppfödningen, tarmsjukdomar och luftvägssjukdomar leder båda till sämre tillväxt.[i] I en svensk studie från 2000, beräknades att varje dags förlängning av uppfödningsperioden i den svenska grishållningen ökade den direkta kvävebelastningen på miljön med ca 65 ton per år. [ii] Sammanställningar från effektivitetskontrollen PigWin 2005[iii] visar också att den största kostnaden p.g.a. sjuklighet inom grisproduktionen består av nedsatt tillväxthastighet och foderomvandling samt en ökad dödlighet. Samtliga dessa aspekter innebär en ökad miljöpåverkan från grisproduktionen.”
