I dagens intensiva grisproduktion utsätts djuren ofta för stressande situationer. Exempel på detta är omgrupperingar, hög djurtäthet, karg miljö och transporter. Sådana händelser eller situationer definieras som stressfaktorer. En kronisk stress avslöjar sig genom att djuren inte kan hantera sin omgivning på ett tillfredställande sätt. En del blir sjuka och uppnår inte förväntade produktionsresultat medan andra kan utveckla onormala beteenden, så kallade stereotypier. Varje stressfaktor har en generell effekt, det vill säga frisättningen av stresshormoner, och en specifik effekt. Exempel på specifik effekt är att värmestress leder till förhöjd kroppstemperatur och att fasta leder till att kroppen tär på sina reserver. Detta innebär att varje stressfaktor kan påverka kroppen på flera olika sätt.
Positiv stress kan framkalla brunst
Måttlig stress kan vara positivt. Denna kännetecknas av att djuren kan hantera stressen och komma undan. En positiv stresseffekt kan ses om en grupp gyltor samtidigt flyttar in i betäckningsavdelningen. Ny miljö och nya gruppmedlemmar leder till att de flesta gyltorna kommer i brunst och man får en naturlig brunstsynkronisering. Det finns en stor individuell variation i stresskänslighet bland grisar vilket komplicerar utvärderingen av effekten av stress på grisars fruktsamhet och produktivitet. Ett mål med stressforskningen är att utröna vad som är skadlig stress för grisarna och när i reproduktionscykeln de är som känsligast.
Negativ stress påverkar äggtransporten
Vid omgruppering av suggor utbryter ofta slagsmål för att fastställa en ny rangordning. Det är inte heller ovanligt att lågrankade suggor får sämre tillgång till foder de första dygnen. Studier gjorda vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) har visat att densvält som lågrankade suggor utsätts för vi en omgruppering kan påverka fruktsamheten negativt. Man lät en grupp försökssuggor vara utan mat under två dygn (fyra utfodringstillfällen) med början direkt efter ägglossningen. Samtidigt kunde de se och höra hur andra suggor (kontrollgruppen) fick mat och åt upp sin ranson. Försöket visade att försökssuggorna hade signifikant högre nivåer av stresshormoner i blodet än kontrollsuggorna. Dessutom hade försökssuggorna en försenad transport av äggen genom äggledarna ner till livmodern.
Fosterutvecklingen påverkas negativt av stress
I en annan studie simulerades en stressfaktor (till exempel omgruppering) genom att injicera ett ACTH-preparat. ACTH är det ämne som startar frisättningen av stresshormoner i kroppen. Suggorna injicerades var 6:e timme under två dygn, med start 4-8 timmar efter ägglossning. Suggorna var försedda med permanentkanyler för att injektionerna i sig skulle vara smärtfria och inte utlösa stress. Dessa suggor seminerades strax före försökets början. I denna studie såg man att de ACTH-behandlade suggorna hade högre nivåer stresshormoner i blodet än kontrollsuggorna. Äggens transporthastighet genom äggledaren påverkades inte, men färre spermier var bundna till äggens hölje. Embryonas delningshastighet förlångsammades. Sammantaget avspeglar detta en negativ förändring av äggledarmiljön.
Stress kan leda till fosterdöd
En annan känslig period i dräktigheten är runt dag 13 då fostren sätter sig fast i livmodern och signalerar sin närvaro till suggan. Försök med svält och ACTH-injektioner utfördes även på suggor i detta dräktighetsstadium. Suggorna slaktades på dag 30 i dräktigheten och fostren undersöktes. Ingen skillnad i fosteröverlevnad mellan försöksgrupp och kontrollgrupp kunde ses. Moderkakorna var i genomsnitt större hos de behandlade suggornavilket senare under dräktigheten kan leda till fosterdöd på grund av trängsel i livmodern. Resultaten av de här försöken visade att stress under ägglossningen fördröjde den tidiga fosterutvecklingen. Svält under samma period ledde till en försening av äggens transport genom äggledaren ner till livmodern. De här förändringarna kan leda till fosterdöd senare i dräktigheten på grund av stört samspel mellan fostrens utvecklingsgrad och livmoderns hormonella dräktighetsstadium. Svält och stress runt dag 13 i dräktigheten hade ingen effekt på fosteröverlevnaden dag 30. Att inga negativa effekter kunde ses kan bero på individuella skillnader, små försöksgrupper eller också att välskötta suggor i god kondition kan kompensera för måttlig stress efter dag 13 i dräktigheten.
Risk för äggstockscystor vid kort diperiod
Suggor med kort eller utebliven diperiod får ofta äggstocksstörningar och utvecklar äggstockscystor. Enstaka suggor visar inga brunsttecken, men det vanligaste är att de visar brunst och då ibland långa brunster. Suggor som utvecklar äggstockscystor har ingen ägglossning och kan inte bli dräktiga. I en studie där suggor avvandes 12 timmar efter förlossningen visade det sig att hälften av suggorna utvecklade äggstockscystor. Dessa suggor hade avsevärt högre nivå stresshormoner i blodet än de som hade normal brunst och ägglossning. Alla suggorna fick samma skötsel och utfodring. Resultaten visar på individuella skillnader dvs. suggor reagerar olika på stress.
Stress under förbrunst och brunst kan ge cystor och hormonrubbningar
I andra försök på SLU har suggor med hjälp av ACTH-injektioner utsatts för simulerad stress under förbrunst och brunst. Simulerad stress under förbrunsten resulterade i en senarelagd brunst och med stor risk för utveckling av äggstockscystor. Simulerad stress under brunsten påverkade inte ägglossningstidpunkten. Däremot sågs hormonella störningar, men ingen påverkan kunde ses på den tidiga fosterutvecklingen av stress enbart under brunsten. Aktuella, preliminära resultat visar att spermiernas överlevnad och befruktningsduglighet påverkas negativt om suggan utsätts för simulerad stress. Det innebär att stress under brunsten kan resultera i färre befruktade ägg, men de som blir befruktade utvecklas normalt.
Lågrankade suggor kräver större uppmärksamhet
Även brunstbeteendet hos suggor i grupp har studerats på SLU. Nio suggor i varierande åldrar placerades i samma storbox, med individuella ätbås, vid avvänjningen. En galt var placerad i en box intill med möjlighet till noskontakt. Suggorna videofilmades i 10 dygn (15 min per timme). Ungsuggorna visade i medeltal brunst senare än övriga suggor och var som regel lågrankade. Suggorna föredrog att rida på suggor av lägre social rang. Det var stor skillnad i ”sexuell aktivitet” mellan högrankade och lågrankade suggor. Alla visade en ökad benägenhet att ställa sig intill galtboxen under förbrunst och brunst, men endast 56 % av suggorna försökte rida på en annan sugga i gruppen. Intressant var att alla ungsuggorna hade ägglossning och visade brunst när de exponerades individuellt för galt utanför den gemensamma ströbädden. En dansk studie visade dock att lågrankade brunstiga suggor var mindre benägna att visa ståreflex i närvaro av galt. De upplevde rädsla vid mötet med galten. Försöksresultaten uppmanar djurskötaren till speciell uppmärksamhet ochindividuell brunstkontroll vid betäckning eller insemination av lågrankade suggor. Det är också viktigt att socialisera gyltorna, så att de har exponerats för galten vid tidigare brunster, innan det är dags för insemination.
Katarina Karlsson Frisch
Djurhälsoveterinär, Falkenberg
