De bakomliggande orsakerna till de ledinflammationer och frakturer som framförallt drabbar unga suggor har inte varit fullt utredda. Är ledinflammationerna orsakade av bakterier eller är det skelettutvecklingsrubbningar (osteochondros) som orsakat ledskadorna? Har de djur som drabbats av frakturer ett sämre mineraliserat skelett som bidrar till att skelettets styrka minskar och frakturer lättare uppstår? För att få svar på dessa frågor har SvDHV med bidrag från Stiftelsen Svensk Grisforskning genomfört projektet ”Hälta och förlamning hos ungsuggor – orsaker till försämrad hållbarhet”.
Frakturer vanligt
Ett 30-tal unga suggor från sex besättningar, som avlivats på grund av hälta eller förlamning, obducerades med
speciell inriktning på rörelseapparaten. Bakteriologiska och mikroskopiska undersökningar av förändrade leder utfördes. En tredjedel av djuren hade drabbats av frakturer. Vanligast var att lårbenet hade gått av, ibland på flera ställen, hos gyltor efter avvänjningen. Bakteriell ledinflammation och böld i ryggkotpelaren var de näst vanligaste diagnoserna. Vid odling från förändrade leder påvisades bakterier som är vanligt förekommande i samband med variga infektioner, som streptococcer, stafylococcer och A. pyogenes. Vid mikroskopisk undersökning sågs dock förändringar i lederna som kan tyda på att ledinflammationerna i flera fall var orsakade av kronisk rödsjuka. Emellertid krävs ytterligare undersökningar för att bekräfta diagnosen.
Sämre mineralisering av skelett
Trots gruppering efter storlek och ålder i betäckningsavdelningen drabbas unga suggor av benbrott. För att få svar på om deras skelett är urkalkat och därmed skörare gjordes kemiska undersökningar av revben från de ungsuggor som beskrivits ovan, men också från ytterligare ett 30-tal suggor i olika åldrar som ingått i ett tidigare obduktionsprojekt.
Revbenen anses återspegla skelettets mineralisering och hur det påverkas av kalk- och fosforintag. Sammanlagt analyserades revben från knappt 60 suggor från 12 besättningar avseende kalk, fosfor, askoch torrsubstanshalt. Analyserna visade att unga suggor hade sämre mineraliserade revben än suggor som grisat tre gånger eller fler. Detta bekräftas av utländska studier. Hos förstagrisare påverkade också fruktsamhetscykeln skelettets mineralisering. Nyavvanda gyltor hade ett sämre mineraliserat skelett än de gyltor som var dräktiga eller nygrisade. Detta innebär att gyltorna förlorar mineraler under digivningen trots att de har ett högre upptag från tarmen av kalk och fosfor under denna period.
Revbensanalyserna visade också att gyltor med frakturer hade en lägre askhalt och därmed sämre hållfasthet i skelettet än gyltor som inte drabbats av frakturer. Vid en jämförelse med äldre suggor utan frakturer förstärktes skillnaderna i skelettets mineralisering till gyltornas nackdel.
Varierande foderkonsumtion
Fyra av försöksbesättningarna registrerade blötfoderåtgången under diperioden hos alla första- och andragrisare under ett antal grisningsomgångar. Registreringarna visades att foderåtgången varierade mellan besättningarna, men framförallt att spridningen inom besättning mellan olika förstagrisares foderintag var mycket stor. I två av besättningarna åt cirka hälften av förstagrisarna mindre än 3 000 MJ* blötfoder under diperioden. Antalet avvanda grisar per gyltkull var i medeltal 11,0 respektive 10,2 under samma period. Andelen andragrisare med motsvarande låga foderkonsumtion var betydligt lägre (25 procent). En för låg foderkonsumtion under diperioden innebär att de unga suggorna inte får i sig tillräckligt med mineraler, men även andra näringsämnen, i förhållande till deras behov som unga växande och samtidigt mjölkproducerande djur.
En ytterligare faktor som bidrog till ett för lågt intag av näringsämnen och mineraler var att tre av de fyra försöksbesättningarna hade ett blötare foder än vad receptet angav. Foderprover som togs under diperioden visade att skillnaden i medeltal var 3,4 procentenheter vattenhalt.
Magrare gris med hög produktion
Avelsutvecklingen har under de senaste åren gått snabbt. Vi har idag snabbväxande och muskulösa grisar med
lite fett. Detta kan ha betydelse för skelettutveckling och benens hållfasthet. Studier har nyligen visat att grisar med genetiska anlag för magert kött har mindre benaska i lårbenet jämfört med grisar med anlag för kött med mera fett. Askhalten i ben anses återspegla benstyrkan. Våra suggor har också blivit allt mer produktiva. De föder och avvänjer fler grisar än för tio år sedan. Avvänjningsvikterna under samma period har ökat med 1,5 kilo. Det innebär att suggorna har en högre mjölkproduktion och den ställer stora krav på foder, fodertilldelning och foderkonsumtion. En sugga som avvänjer 10,5 grisar bör enligt nuvarande fodernorm äta 3 500 MJ* under diperioden. Om vi tar hänsyn till en avvänjningsvikt på 10 kilo krävs ytterligare cirka 400 MJ* för att motsvara de behov som en ökad mjölkproduktion ställer.
Riktad rådgivning
Förmågan att konsumera tillräckligt med foder är sämre hos gyltor jämfört med äldre suggor. Det innebär, som också studien visade, att allt för många gyltor inte äter tillräckligt med foder under diperioden för att tillgodose sina behov av näringsämnen och mineraler. Samtidigt får de stora kullar och producerar stora mängder mjölk. Kalk förloras från skelettet och mineraliseringen av skelettet försämras. Detta leder till att styrkan i skelettet försämras och frakturer kan lätt uppstå. Vad kan vi i dagsläget göra för att öka skelettets hållbarhet och minska utslagningen av unga suggor?
Rådgivningen måste inriktas på att minska förlusterna och/eller öka intaget av kalk under diperioden. Ett sätt är att minska förlusterna via mjölken genom att antalet smågrisar per gylta begränsas till maximalt tio. För att öka intaget av kalk är det viktigt att ha en daglig individuell kontroll av gyltornas foderkonsumtion och justering fodergivan. Denna görs lämpligast direkt på morgonen innan första utfodring. Vidare är det viktigt att komma ihåg att fodergivan ska höjas under hela diperioden. En lägre foderkonsumtion under de första veckorna kan kompenseras av en högre konsumtion under de sista digivningsveckorna.
Utfodringen viktig
I blötfoderbesättningar kan det till vissa djur vara nödvändigt med extra torrfoder för att stimulera aptiten och på det sättet öka intaget av näringsämnen och mineraler. En avstämning av unga suggors totala foderkonsumtion under diperioden är ett bra hjälpmedel för att kontrollera om djurens behov är täckta i förhållande till antalet smågrisar gyltan avvant.
En viktig förutsättning för att suggornas närings- och mineralbehov kan tillfredsställas är att digivningsfodrets torrsubstanshalt överensstämmer med receptet. Några procentenheters högre vattenhalt påverkar intaget av näringsämnen och mineraler avsevärt. Var noga med utfodringen av de unga suggorna. Ta hjälp av produktions-/ utfodringsrådgivare vid frågeställningar om foder, recept, normer etcetera. Det är viktigt att minska utslagningen av unga suggor på grund av skelettskador, både av ekonomiska skäl men också ur välfärdssynpunkt. De suggor som slås ut idag har i genomsnitt grisat drygt fyra gånger. Om de istället i medeltal grisar fem gånger kan tio kronor per producerad gris sparas.
|
Åtgärder för att minska utslagningen av unga suggor och därmed höja suggornas medellivslängd
|
| • Max tio smågrisar per gylta. • Daglig, individuell kontroll av foderkonsumtionen och justering av fodergivan. Kontrollen görs innan första utfodringen. • Höj fodergivan under hela diperioden. • Tillskott i form av torrfoder kan vara nödvändigt till vissa suggor (gäller blötfoderbesättningar). • Gör avstämningar av unga suggors totala foderkonsumtion under en diperiod. • Kontrollera digivningsfodrets torrsubstanshalt (gäller blötfoderbesättningar). • Nya genetiska anlag, hög produktion och stor variation i foderintag under digivningen, speciellt hos gyltor, gör att inblandningen av makro/ mikromineraler kan behöva höjas. Behovet av en reviderad norm bör därför snarast utredas. |
* MJ omsättbar energi Studien är gjord i samarbete med veterinärerna Kerstin Ortman och Anders Linder, Eurofins Food & Agro Sweden AB, Lidköping, professor Stina Ekman och vet. kand. Hampus Dahlström, Institutionen för Biomedicin och Veterinär Folkhälsovetenskap, SLU, Uppsala, kemist Lars Pettersson, Enheten för kemi, miljö och fodersäkerhet, SVA, Uppsala och agronom Nils Lundeheim, Institutionen för husdjursgenetik, SLU, Uppsala.
Monika Löfstedt
Grishälsoveterinär
