Första gången jag stötte på Orf kan jag väl erinra mig. Som AT-läkare på ett litet västnorskt sjukhus visade en kollega mig en patient som hade ett välavgränsat, smärtande och blå-rött utslag. Det bestod av en samling blåsor, enskilda stadda i utläkning, med krustor över ett tvåkronestort. Detta runt ett område på högra handens tumme. Jag hade aldrig sett eller under mitt tyska studium läst om Orf, men som norsk bygdedoktor under tretton år blev jag ganska ofta konfronterad med tillståndet.
Sällan penicillin
Vi brukade behandla med gentianaviolett, för att på så vis försöka torka ut området och förhindra sekundärinfektion med bakterier. Det var väldigt sällan som penicillin V (smalspektrat antibiotikum) måste sättas in, även om utslagen både kunde vätska och breda ut sig en del. Någon gång sitter utslagen längre upp på en överextremitet, beroende på hur man har hanterat djuren och på så vis blivit exponerad för virus högre upp på armen.
Självläkande
Sjukdomen är självläkande inom ett par veckor men kan vara ganska smärtsam och genom sin lokalisation kan den reducera arbetsförmågan en del. Jag har inte behövt sjukskriva någon på grund av symptomen. Antiinflammatorisk behandling kan lindra besvären. De influensaliknande symptom som beskrives i litteraturen har jag ej registrerat. Man utvecklar en ganska bra immunitet, så om man ånyo skulle smittas är risken för ny infektion betydligt lägre. Och skulle man insjukna är symptomen mycket lindrigare.
Ta upp diagnosen
Vestlandet är ett område med fårskötsel i stor omfattning, så en norsk läkare möter naturligtvis ofta patienter med Orf. För en svensk läkare ej verksam i en agrar miljö ligger nog diagnosen ganska fjärran. Det kan vara viktigt att fårägare själva tänker på och tar upp diagnosen. Min konklusion är att det viktigaste (som alltid annars) är att läkaren tar upp en grundlig anamnes (sjukhistoria), fångar upp att patienten sysslar med fårskötsel och tänker diagnosen Orf.
