Nötköttsproduktionen är visserligen en produktionsform där många företag utvecklas i etapper, men trots det är det viktigt att processen är lyckosam för att företagen ska uppnå lönsamhet så snart som möjligt. Lönsamma företag är en förutsättning för tillväxt i nötköttsproduktionen, och det är viktigt att de som satsar nytt på nötköttsproduktion får goda förutsättningar för att lyckas.
Det finns mycket kunskap om de olika delarna i uppstarten av ett nötköttsföretag, men vi upplever ett stort behov av att, utifrån den faktakunskap som finns, skapa ett underlag och ett forum för att genomföra processen det innebär att starta med nötköttsproduktion, dels för att komma igång med företagen, men också att hitta kollegor som är i samma skede och som man kan utbyta tankar och erfarenheter med. Dessutom vill vi i projektet ta tillvara de erfarenheter som redan finns från andra företagare.
Projektet, som är indelat i flera delar, ska vägleda och tydliggöra de olika hänsyn som behöver tas för att börja med, eller ändra inriktning i, nötköttsföretagande. Projektet ska vara en motor och en vägledning i processen, med underlag till beräkningar och ställningstaganden både genom faktainsamling, seminarier, webmöten, kunskapsinhämtning på gård och erfarenhetsutbyten.
Projektet har genomförts under 2016/2017.
Inledning
Starta med något nytt – visst låter det spännande! Spännande, men också svårt och osäkert, naturligtvis. I detta material har vi samlat material som vi anser vara av värde för den som ämnar börja med nötköttsproduktion på något sätt, med delar som passar den som är helt ny i branschen, men också den som tidigare haft mjölkproduktion och därmed är insatt i många av de ramar och resurser som nötköttsproduktionen har att förhålla sig till.
En av utmaningarna i nötköttsproduktionen är att det tar lång tid från det att kalven föds till man kan få tillbaka pengarna i form av slaktintäkter. Detta innebär att den som är nystartare ofta bygger upp sin produktion långsamt och stegvis. I denna strategi behöver man samtidigt ha blicken och framtidsplanerna långt fram, då de olika delarna i ett mer utbyggt företag behöver hänga väl samman i en helhet, t ex när det gäller foderhantering, gödsel och djurflöde genom produktionen.
Detta material är också tänkt att vara ett tankeunderlag för den som ändrar produktion, t ex genom att gå från mjölk- till köttproduktion. Naturligtvis är det så att man måste göra många beräkningar och planeringsdelar på den enskilda gården, men många av frågeställningarna och besluten man stalls inför kan kräva lång tanketid på egen hand, och då är detta material tänkt att vara ett hjälpmedel.
Efterhand som arbetet fortgått med sammanställningen av material har vi också sett vilket enormt utbud av värdefullt material det finns för den som är ny nötköttsföretagare. I detta arbete hänvisar vi till material vi anser vara aktuellt och relevant för nötköttsproducenter, och det kommer vi att göra även framledes, efterhand som vi ser nytt material som är aktuellt för målgruppen. Med hopp om en god start för Nya Nötköttsföretagare.
Att välja Produktionsinriktning – Produktionsmodell
Oavsett om man ska starta upp en nötköttsproduktion eller om man genomför en förändring av produktionsinriktning från mjölk till kött, är valet av den framtida produktionsinriktningen – produktionsmodellen viktig. Valet ska passa både företagaren och gårdens förutsättningar, vilket kan tyckas vara ett slitet begrepp, men trots det grundläggande och viktigt för ett framgångsrikt företag och
företagande.
Nötköttsproduktion innebär många möjligheter till diversifiering och specialisering, men framgången underlättas av att produktionen passer ihop med de förutsättningar gården ger, både vad gäller t ex betesmarker och fodertillgång, och företagarens intresse och övriga verksamhet.
Vad finns då att välja på?
I en nystart handlar valet i många fall om huruvida man ska ha moderdjur, alltså dikor, eller inte. I en dikalvsproduktion har man valet att antingen föda upp sina ungdjur ändra fram till slakt eller att sälja halvfabrikat, oftast vid avvänjning. Dikalvsproduktionen kan se olika ut, naturligtvis beroende på vilken eller vilka raser man väljer, men också om man startar upp en så kallad “avelsbesättning”, med ambitionen att sälja stamboksförda avelsdjur med eftertraktade härstamningar, eller bruksbesättning med renras eller korsningsdjur med goda bruks- och slaktkroppsegenskaper.
Om man väljer att föda upp sina kalvar till slakt, eller om man köper in kalvar, finns flera olika “produktionsmodeller”, alltså strategier för uppfödning – med olika intensitet i utfodringen för att uppnå av marknaden efterfrågade slaktkroppskvaliteter.
Figur 1. Kalven har olika ursprung – antingen kommer den från en mjölkbesättning och köps in när den väger mellan ca 50-110 kg, eller så är de ten dikalv, som köps in efter avvänjning och väger mellan ce 250-400 kg.
En högre intensitet innebär att man strävar efter en högre daglig tillväxt genom att man utfodrar djuren med mer näringsämnen per dag. För att djuren ska orka äta en mer näring, framför allt energi och protein, krävs att fodret håller en hög koncentrationsgrad, oftast beskriven som MJ/kg ts. En högre intensitet innebär inte bara att man kan förvänta sig en högre tillväxt, det betyder också att djuren blir slaktmogna tidigare, vid en lägre kroppsvikt. Detta har betydelse för framför allt “lätta” raser och kvigor och stutar är mer känsliga än tjurar.
Tunga raser, alltså raser med högre vuxenvikt, blir slaktmogna vid högre vikt, och kan därför utfodras mer intensivt än lätta raser. Detta kan vara värdefullt att ta hänsyn till om man har en besättning med blandade raser – så att man inte får alltför feta djur i grupperna oavsett om det gäller dikor eller slaktnöt.
Figur 2. Exempel på uppfödningsmodeller i förhållande till intensitet.
När det sedan gäller huruvida man ska ha kvigor respective tjurar eller stutar handlar det i många fall i första hand hur förutsättningarna ser ut vad gäller stall och bete. Tjurar (undantaget ekologiska) föds upp på stall och kräver ett “bastant” stallsystem med bra djurmiljö och arbetsmiljö för säker och skadefri uppfödning. Kvigor och stutar ska dels hållas utomhus under betessäsongen, vilket kan påverka valet av produktionsinriktning. De har ofta ett lugnare temperament än tjurar och det är också en faktor som har betydelse.
I mindre besättningar, i synnerhet om man har en liten dikobesättning och vill föda upp kalvarna till slakt, kan det vara intressant att kastrera tjurkalvarna för att på så sätt kunna hålla kvigor och stutar i samma grupp, både under betessäsong och stallsäsong. Om man istället tänker sig att föda upp mjölkrasdjur, är den enskilt till antalet största produktionsinriktningen i Sverige att föda upp mjölkrastjurar som ungtjurar till slakt. Åldersspridningen och viktspridningen varierar, men i tabell 1 presenteras genomsnittliga slaktresultat för ungtjur i Sverige under 2016, med medelvärden för 2015 och 2014.
Uppfödningsintensitet och omsättning av djur
Uppfödningsintensiteten styr, som tidigare nämnts, djurens tillväxt och till viss del också slaktmognaden. En intensiv uppfödning ger inte bara en högre tillväxt på djuren, det innebär också att möjligheterna för en snabbare omsättning av djur i stallet/stallarna ökar. Ett djur som växer 1000 g/dag och vid insättning väger 100 kg och vid slakt 600 kg kommer att uppnå sina 600 kg på 500 dagar, alltså 16,4 månader. Om tillväxten istället är 1200 g/dag genomsnitt nås slaktvikten redan efter 13,7 månader. Det finns därmed utrymme för att föda upp fler djur på samma antal stallplatser med hjälp av en högre tillväxt. Detta förutsätter naturligtvis att det fungerar praktiskt, med gruppering och tillgång på kalv – och leveranser till slakt.
Just leveranser till slakt är en fråga som tidvis diskuteras mycket. Under delar av året kan det förekomma slaktköer, och ska man ge generella råd i frågan kan man lyfta två delar: dels att ha en tät kommunikation med sina affärspartners – d v s slakteriet i denna fråga, så att man kan anmäla med lång framförhållning. Den andra delen handlar om att se efter möjligheterna med “luft i systemet” eller åtminstone viss flexibilitet i sina stallar. Det är inte någon eftersträvansvärd situation när man har fulla stallar med djur som väntar på att gå till slakt, och man inte riktigt får systemet att snurra för att det är stopp någonstans. En eller ett par extrautrymmen är inte fel – även om man naturligtvis vill utnyttja stallplatserna för tillväxt! Läs mer om möjliga lösningar i kapitlet om Byggnader!
Från mjölk till kött
En omställning från mjölk till kött innebär i många fall en stor omställning i företaget. Man går från något till något annat – vilket i dessa situationer handlar om att man slutar producera/leverera mjölk. Visserligen är många svenska mjölkföretagare också i viss mån köttproducenter, genom utslagskor, kvigor som man inte behöver som rekrytering och i många fall finns det också ungtjurar på gården. Genom att mjölkleveranserna upphör, innebär detta att man också ändrar modellen för intäkter till företaget. Det är en annan regelbundenhet i mjölkavräkning i förhållande till intäkterna från slakt respektive försäljning av livdjur.
Från mjölk till kött – vad bör jag tänka på?
Varför ändra produktionsinriktning?
Du bör först ställa dig frågan varför du vill ändra produktionsinriktning. Är det mjölkproduktionen som du tappat intresset för eller är det din nuvarande livssituation som måste förändras? Om du i grunden har kvar ett intresse för mjölkproduktion, så kanske det finns andra möjligheter att förändra situationen än att byta driftsinriktning. Ta i så fall kontakt med en produktionsrådgivare och diskutera vilka möjligheter som din nuvarande produktion har.
Förutsättningar
Innan man börjar med en ny produktionsinriktning, är det naturligtvis viktigt att man gör noggranna beräkningar så att det finns förutsättningar för en lönsam produktion i den inriktning man väljer. Det vanligaste sättet för att få koll på ekonomin är att upprätta en s.k. bidragskalkyl för den/de nya produktionsgrenarna. Bidragskalkylen ger en indikation på om den valda inriktningen kommer att ge det önskade ekonomiska utfallet. Använd t ex Gård & Djurhälsans kalkyler som hjälp. Efter att bidragskalkylerna gjorts bör en ny driftsplan upprättas för gården.
Jämför bidragskalkylen med din nuvarande produktion och ställ följande frågor:
• Tjänar du pengar på nuvarande produktion?
• Hur ser den ekonomiska motorn ut i företaget idag?
• Vilka ekonomiska förväntnin
I beräkningarna är det viktigt att man tar hänsyn till de prisförändringar som kan förekomma i nötköttsproduktionen, så att man inte gör en alltför optimistisk kalkyl, oavsett om man har stöd till gården eller inte. En dyr kalv och ett lågt slaktpris kan vara förödande för en nystartad nötköttsproducent. En god kontakt med ens möjliga affärspartners är därför viktig, naturligtvis är det upp till var och en hur mycket man vill binda sig, men en dialog är i princip alltid värdefull.
Areal för foder och bete
• Har du stödberättigade betesmarker och hur mycket?
• Har du förutsättningar för att odla både vall och spannmål eller är gården mest lämpad för att producera endera?
• Finns möjlighet, som du bedömer det, att arrendera/köpa/hyra ut djur till ytterligare arealer betesmark och/eller åkermark?
Arealbehovet varierar naturligtvis utifrån både markförhållanden, vallarter och sorter. I omställningen från mjölk till kött är det viktigt att man också tar hänsyn till att ha vallar som stämmer väl ihop med den eller de djurkategorierna man har, både vad gäller skiftets storlek och läge. Om man ser till betesbehov finns tabeller som relativt väl beskriver lämplig djurtäthet på betena. (Se tabell Bete och Avkastning)
Det är också viktigt att ta hänsyn till produktionsåret i kombination med betesplaneringen. I mjölkproduktionen är det absolut vanligast med en relativt jämnt utspridd kalvning över hela året, och därmed också en utspridd betäckningssäsong. Om man i sitt val av produktionsinriktning väljer dikalvsproduktion är det ofta mer aktuellt med en koncentrerad kalvningsperiod, vilket också innebär att djuren ska betäckas/semineras under en avgränsad period. Betesmarkerna bör därför planereras tillsammans med betäckningsplaneringen, åtminstone i de fall man har betäckningen infaller under betessäsongen, inte minst för att utnyttja tjurarna på bästa sätt – utan att få alltför utspridd kalvningsperiod.
Om man beräknar att ha kalvningar under vårvintern, infaller betäckningsperioden under betesperioden. Vid höstkalvning blir betäckningsperioden på stall. Korna går vid höstkalvning i de allra flesta fallen utan kalv på bete.
Arbetskraft
• Vilken arbetskraft finns tillgänglig?
• Vilka kunskaper och intresse har den tillgängliga arbetskraften?
• Ska nötköttsproduktionen dela arbetskraft med någon annan produktionsgren i det egna företaget eller utanför?
När man ser till den arbetskraften som finns tillgänglig ingår naturligtvis att se till hur arbetssituationen ser ut över hela arbetsåret. Om arbetsuppgifterna har arbetstoppar både i och utanför djurproduktionen är det viktigt att se att inte dessa krockar. Som exempel kan nämnas att en koncentrerad kalvningsperiod i kombination med snöröjning riskerar att man inte har möjlighet att lägga det fokus på kalvningarna som man behöver – då är det kanske bättre med en senare kalvningsperiod. På motsvarande sätt kan man tänka med mottagning av mjölkraskalvar – de ska skötas även under arbetsintensiva växtodlingsperioder. Man ska naturligtvis inte problematisera i onödan, men å andra sidan så är resonemangen viktiga, dels för att man inte ska få försämrade produktionsresultat i onödan, dels för att komma ihåg att skapa utrymme i livet för mer än arbete.
Den eller de som ska arbeta med nötköttsproduktionen behöver också ha rätt kunskap och kompetens för arbetsuppgifterna. Det finns många sätt att få kunskap till del, alltifrån kurser och utbildningar till studiebesök och erfagrupper. Om man börjar som helt ny dikalvsproducent kan det vara värdefullt att gå en kalvningskurs, men också att t ex kontakta någon som har stor erfarenhet av kalvningar, för att få träning och mer erfarenhet. Man har goda chanser att få vara med om kalvningar t ex i större mjölkbesättningar, där det oftast är året-runt-kalvning.
Val av produktionsmodell
Valet av produktionsmodell ska styras av både gårdens förutsättningar och ditt eget intresse och dina kunskaper. Här följer några punkter att fundera över:
• Stut, kvigor eller dikor passar i företag med stödberättigade betesmarker.
• Att ha dikor kräver specialkunskap om betäckningar/semineringar, kalvningar m.m.
Denna kunskap och intresse finns kanske redan hos de som tidigare haft mjölkproduktion?
• Att ha dikor innebär inte att du också måste föda upp ungnöt. Det finns en god efterfrågan på avvanda dikalvar hos specialiserade ungnötsuppfödare.
• Ungnötsuppfödning kräver kunskap om rätt tillväxt för rätt slaktvikt vid rätt tidpunkt. Dessutom bör man försäkra sig om att det går att få tag på livdjur till rimliga priser.
• Tjurar på stall bör födas upp förhållandevis intensivt och kräver kraftfoder/spannmål i foderstaten. Ett ensilage av hög kvalitet minskar kraftfoderåtgången.
Planering – ett viktigt redskap för att lyckas
När du gjort din planering är det viktigt att du håller dig till den. Till exempel ska du undvika tillfällighetsinköp av djur. Köp rätt djurmaterial vid rätt tidpunkt istället. Om du valt en dikalvsproduktion med kalvningar i februari ska du inte köpa kor som kalvar i maj. Om du ska satsa på stutuppfödning på förhållandevis lågavkastande naturbetesmarker bör du inte köpa renrasiga charolaisdjur o.s.v.
Det gäller också att utnyttja det tillgängliga grovfodret optimalt. Satsa på hög kvalitet till alla ungnöt. Däremot ska dikor under lågdräktigheten inte ha ett grovfoder som är lika
näringsrikt. Sätt dig in i marknaden och dess förutsättningar. Du kan inte förvänta dig att marknaden ska betala dig bra för djuren bara för att du råkar ha dem färdiga.
Slutligen några kortfattade råd vid byte av produktionsinriktning:
• Satsa rationellt. Djuren måste kunna skötas rationellt i lättskötta stallar för att ge färre arbetstimmar alternativt ge utrymme för att ha fler djur.
• Ekologisk produktion ger bättre netto för dikor.
• Naturbetesmarker ger plus.
• Specialisera produktionen.
• Att följa upp resultaten är lika viktigt som i mjölkproduktionen. En extensiv skötsel kräver även den en noggrann planering.
• Utöka djurantalet. Ska omsättningen vara oförändrad från mjölkproduktionen krävs betydligt fler djur som ska inhysas och skötas.
• Planera så att det går att få tag i tillräckligt med kalvar vid rätt tidpunkt alternativt hur övergången till dikor ska ske, genom inkorsning eller genom inköp av nya djur. Den allmänna rekommendationen vad gäller inköp av djur är att köpa in dikor, och inte rekrytera efter mjölkrasdjur, då dessa många gånger har för hög mjölkproduktion för att passa i dikalvsproduktionen. Det kanske fungerar i första generationen, men blir svårare i andra. Köp hellre en grupp dikor, gärna med blandade åldrar, och med ett ursprung där du har vetskap om att de är bra moderdjur och ger goda förutsättningar för en lönsam uppfödning.
• Producera kvalitet.
• Ta vara på andras erfarenheter och studera andra gårdars lösningar.
Att föda upp mjölkdrickande kalvar
Inom nötköttsproduktionen är fungerande mottagning av inköpta kalvar en mycket viktig del, för djurens välbefinnande i allmänhet men också för en god hälsa och god tillväxt. En stor del av sjukdomsbehandlingarna som görs på djuren sker under första tiden efter insättning i mottagningsstallet. En bra start för kalven vid mottagning ger kalvar som kommer igång att växa tidigt och håller sig friskare.
Under de senaste åren har antalet mjölkkor minskat, och mjölkföretagen har ökat i storlek. Detta innebär att tillgången på mjölkraskalvar har minskat, och i områden verkar det dessutom som om alltfler mjölkproducenter vill sälja sina kalvar under mjölkperioden. Detta tillsammans har gjort att tillgången på mjölkraskalv har minskat, samtidigt som utbudet av mjölkdrickande kalvar har ökat (i förhållande till avvanda kalvar).
Vad måste man ta hänsyn till vid uppfödning av mjölkdrickande kalvar?
Tillsyn
För den som tidigare köpt in avvanda kalvar, men som förändrar produktionen till att i stället köpa kalvar som fortfarande dricker mjölk, är rutinerna många gånger ganska lika. I samtliga fall är tillsynen grundläggande för en fungerande och hälsosam besättning, men ju mindre kalven är, desto viktigare är det att åtgärder sätts in snabbt om kalven är sjuk eller nedsatt.
En noggrann tillsyn kräver därför att man prioriterar kalvarna varje dag, och att man är beredd på att tiden att sköta kalvarna kan variera, och inte bara som en följd av hur många kalvar man har, utan också beroende på hur mycket man behöver pyssla med dem, för att se till att de får i sig mat och även (i de fall det är aktuellt) behöver extra omsorg eller behandling.
Möjlighet till information om kalvtillgång
Vid inköp av mjölkdrickande kalv har man oftast någon form av mellangårdsavtal med säljande besättning(ar). Detta ger möjlighet till att få åtminstone preliminär information om hur kalvtillgången varierar över året, genom att följa betäckningsplaneringen. Det ger visserligen ingen säker information om hur många tjurkalvar som kommer att födas, men det ger åtminstone en vägledning över spridningen av kalvtillgång, så länge könsfördelningen är någorlunda jämn och ”normal”.
Dock innebär informationen om kalvtillgång inte att man för den skull får jämn tillgång på kalvar. Även om säljande besättningar har kalvningar jämnt utspridda över året, kan det slumpa sig så att de kalvar som föds är kvigor och därmed kanske inte passar in i dina inköpsplaner/produktion.
Det kan också vara så att tillgången varierar under året, så att det t ex är fler kalvar på hösten än på våren. Detta påverkar naturligtvis produktionen i nötköttsbesättningen, då man behöver vara flexibel i mottagningen/insättningen av antal kalvar, utan att för den skull kompromissa på de grundläggande delarna som krävs för en framgångsrik kalvuppfödning, som t ex gruppstorlek och rutiner kring rengöring och tomtid i stallet.
Kalven under mjölkperioden
Ett rimligt och bra mål för kalvtillväxt är att kalven bör växa minst 800 gram per dag under mjölkperioden. Detta kräver ett energiintag på minst 18 MJ/dag under den första levnadsmånaden varav minst 15-16 MJ bör komma från kalvnäring. Då kalvens idisslingsfunktion ej är utvecklad krävs det att energin kommer övervägande från kalvnäringen den första månaden för att säkra en god tillväxt. Vid utfodring av kalvnäring är det viktigt att ha en god råvarukvalitet med framför allt råvaror från mjölk, dosering till rätt koncentration, rätt temperatur och en noggrann blandning, så att klumpar undviks. Det finns ett stort utbud av kalvnäringar på marknaden, och man bör se till att kalvnäringen, utöver att den innehåller råvaror som passar kalven – har ett högt råproteininnehåll och innehåller lite aska.
Det finns flera fungerande system för kalvutfodring; alltifrån utfodring av den enskilda kalven i napphink till avancerade system med transponderstyrda ammor. Det system som man väljer ska passa det sammanhang som utfodringen ska finnas i, både vad gäller antal kalvar under hela året, och den som ska sköta kalvarna. Alla rutiner kring kalvutfodring ska kunna utföras och hygienen är lika viktig i alla utfodringssystem. Man ska också komma ihåg att utfodringen ska vara så lik kalvens naturliga beteende som möjligt, som exempel kan nämnas att kalven dricker mjölk från sin mamma flera gånger per dygn, dock dricker den ordentliga portioner per utfodringstillfälle, så en riktlinje om minst 1,5 liter per utfodringsstillfälle brukar vara en bra riktlinje för kalvar i ammor, inte minst för att undvika
att kalvarna diar på varandra.
Ett annat gott råd vad gäller utfodring av kalvar i grupp, i synnerhet med ammor, är att det är fortfarande viktigt med små, sammanhållna grupper med liten åldersspridning, och att systemet drivs enligt principen ”Allt-in- Allt-ut, för att hålla en god hygien och goda smittskyddsrutiner.
Avvänjning
Man kan nog dryfta sig att säga att en av fördelarna med att köpa mjölkdrickande kalv är att man som ungnötsuppfödare själv styr över kalvens avvänjning, både vad gäller tidpunkt och rutiner. En kalv som väger över 90 kg vid avvänjning har mindre risk för hälsostörningar efter avvänjning, vilket innebär att det är en klar fördel att dels hålla en hög tillväxt på kalvarna före avvänjning, men också se till att de väger minst 90 kg innan de avvänjs. Detta innebär att en kalv som vuxit 800 g/dag och vägde 45 kg vid födseln alltså inte är uppe i ”målvikten” 90 kg vid 8 veckors ålder, utan antingen behöver växa lite till per dag under mjölkperioden, eller avvänjas något senare. Tabell 3 kan ses som ett hjälpmedel i att följa kalvarnas tillväxt och planera avvänjningstidpunkt.
En annan faktor som anses vara en framgångsfaktor vid avvänjning är att inte göra mer än en förändring åt gången. Genom att kalven redan finns i besättningen är det förhoppningsvis möjligt att inte flytta kalven i samband med avvänjningen, och inte heller abrupt byta foder, utan göra foderbyte lite mer successivt i den mån det är praktiskt möjligt.
Foderanalys
Sommaren är en stressig tid och många glömmer i farten att ta ut prov för att analysera det skördade grovfodret. Chansa inte i år utan bestäm dig i förväg för att analysera ditt grovfoder.Grovfodret är i de allra flesta fall basen i utfodringen av nötkreatur. Det innebär att man som producent är beroende av vad grovfodret innehåller för att man ska kunna utfodra djuren så att det så väl som möjligt matchar deras behov, i alla produktionsstadier och -modeller.
Dock är det ju också så att det inte är helt okomplicerat med att ta reda på vad fodret innehåller genom foderanalyser. Det finns olika analyser; klassisk och Norforanalys, men det finns också utmaningar i att ta ett så kallat representativt prov. En analys ger dessutom en uppföljning av årets växtodlingssäsong och du vet vad du har att förbättra till nästa år
Att analysera grovfodret – en instruktion
Frågan om foderanalyser upplever många som en djungel med många svåra trösklar som ska passeras, men egentligen är det inte så svårt! Här följer svar på de vanligaste frågorna.
Ska man analysera grönmassa eller färdigt ensilage?
Genom att ta prov på det färdiga ensilaget får du en mer komplett analys än om du tar prov på grönmassan i samband med skörd. Vid analys av grönmassan är det inte möjligt att analysera syror, ammoniumkväve eller lösligt protein och dessutom kan analysresultatet avvika från hur det färdiga ensilaget ser ut beroende på hur ensileringsprocessen gått. Att ta prov på grönmassan är dock ett enklare alternativ om du har tornsilo eller storbalar eftersom det då är lättare att ta ett representativt prov på grönmassan än på det färdiga ensilaget. Om en komplett analys ska tas bör detta ske då ensileringsprocessen är klar, ofta fyra till sex veckor efter inläggning.
Hur tar man ett representativt prov?
För att analysen av vallfodret ska vara användbar måste ett representativt prov tas. Med detta menas att provet ska representera hela det parti som du har för avsikt att analysera. Det är ofta enklast att ta ett representativt prov på grönmassan. Att ta ut ett representativt prov sker i två steg; först genom insamling av ett antal prover som tillsammans utgör det s.k. samlingsprovet och sedan ur samlingsprovet ta ut ett mindre prov som skickas på analys.
Insamling av prover från grönmassa
Vid inläggning tar du prov från varje lass som körs in till plansilon eller tornsilon. Har du storbalar är det enklaste att samla in proverna redan på fältet. Detta görs genom att du går diagonalt över fältet och tar ett antal prover i strängarna på olika djup. Ta ut minst 30 nävar. Det är viktigt att alla växtdelar kommer med i de prover som samlas in. Samla proverna i en vit sopsäck eller liknande.
Insamling av prover från ensilage i plansilo
Tas prov på det färdiga ensilaget i en oöppnad plansilo borrar du i plansilon. I plansilon borras på tre till fem platser med några meters mellanrum. Borra så djupt som det möjligt. Ju större silo, desto fler prov. Tas proverna i en öppnad silo bör 10-12 nävar tas från olika platser på snittytan. Undvik synbart dåligt material.
Insamling av prover från ensilage i storbalar
Tas prover på färdigt ensilage i storbalar är det bästa att använda borr. På fyrkantsbalar borras i gaveln och på rundbalar på den välvda sidan. Ett alternativ till borr är att använda kniv och skära i gaveln på fykantsbalar eller i den välvda sidan på rundbalar så man får ett genomsnitt. Ta gärna ett till två prov från varje bal och gärna från sex till tolv balar i varje parti som ska analyseras. Se till att alla växtdelar kommer med och dra inte ut strån.
Från samlingsprov till prov för analys
När proverna sedan är insamlade gäller det att samla ihop dem till ett så kallat samlingsprov för att sedan ta ut ett mindre prov som skickas på analys. Enklaste sättet att göra detta är att hälla ut de insamlade proverna på en ren presenning och blanda väl. Därefter använda den så kallade tårtmetoden som innebär att provet delas i fyra olika delar, varefter två diagonala bitar tas bort och de återstående två delarna blandas, se bild nedan.. Detta upprepas tills lämplig provmängd återstår. Samlingsprovet kan även placeras i en ren hink där du borrar ut ett mindre prov för analys.
Hur stort ska provet vara som skickas in?
Provet som skickas in för analys ska bestå av en till två liter grönmassa eller ensilage och förvaras i en hel och ren plastpåse där så mycket luft som möjligt pressats ut.
Hur förvarar man provet innan det skickas in?
Alla foderprover som tas ska förvaras svalt. Färsk grönmassa har dessutom en begränsad hållbarhet, speciellt om det är varmt, så det bästa är att förvara provet i frysen tills det skickas in för analys. Skicka gärna in foderproverna i början av veckan (måndag, tisdag, onsdag) så de inte blir liggande på posten över helgen.
Hur fyller man i följesedeln?
När du skickar in provet för analys ska även en följesedel bifogas. Denna ser olika ut beroende på vilket analysföretag du använder och innehåller i de flesta fall också en instruktion över hur du fyller i följesedeln. En viktig sak att tänka på är att det i de flesta fall är en vanlig grundanalys som du behöver, men vi rekommenderar att du gör en NORFORanalys samt att du även analyserar mineralinnehållet.
En foderstat som innehåller övervägande andel vallfoder uppfyller sällan djurens krav på mineraler och för att kunna komplettera foderstaten med rätt mineralfoder är det därför viktigt att även analysera
vallfodrets mineralinnehåll.
Torrsubstanshalt
Ts-halten, eller torrsubstanshalten, anger hur mycket ts det är i ensilaget. Ett ensilage med en ts-halt på 38 % innehåller alltså 38 % torkat ensilage och 62 % vatten. Eftersträva alltid att förtorka grönmassan till 30-35 % ts-halt i plansilo, för tornsilo 45 % i botten och 25 % i toppen och något högre 35-50 % i balar, för en optimal ensileringsprocess. Pressvattengränsen går vid ca 30 %.
Ensilage med låg torrsubstanshalt
När man pratar om ett blött ensilage, menar man att ts-halten ligger under 30 % ts. En låg ts-halt gör att djuren orkar äta mindre mängd foder, eftersom det innehåller mer vatten än ett torrare ensilage. Dessutom blir lagringsstabiliteten i detta ensilage ofta sämre. Låg torrsubstanshalt gör att det åtgår mer socker till ensileringen och innehållet av socker i blött ensilage är ofta låg, vilket kan ge sämre ensilering och hållbarhet.
Ensilage med hög torrsubstanshalt
Ensilage med torrsubstanshalt över 45-50 % förekommer ibland i sent skördat vallfoder i storbal, till exempel dikofoder. Torrt, sent skördat vallfoder är svår att packa och kan därför innehålla mycket syre som försämrar den hygieniska kvaliteten och ger sämre hållbarhet. Torrt ensilage har också lägre smältbarhet då cellväggarna bryts ner långsammare. Då dessa partier öppnas kan det lätt ta värme när nedbrytningen av fodret tar fart. En hög ts halt gör att syrabildningen minskar och ensileringen går långsamt och blir ofullständig. För ett bibehålla en god hygienisk kvalitet efter öppning krävs en hög
uttagningshastighet i silon eller limpan med hög ts halt.
Att kontrollera ts-halten i ensilaget
För att ta reda på vilken ts-halt som ensilaget har i det parti som utfodras just nu kan man enkelt kontrollera ts-halten hemma. För detta krävs en skål, en våg och en mikrovågsugn.
1. Börja med att ta ut ett representativt prov från det aktuella ensilagepartiet.
2. Blanda provet väl och klipp det till mindre och mer hanterbara bitar om det behövs.
3. Väg den tomma skålen och skriv upp vikten.
4. Nollställ vågen.
5. Väg upp ca 100 g prov i skålen och skriv upp vikten.
6. Nollställ vågen.
7. Sätt in provet i mikrovågsugnen och kör mikrovågsugnen på hög effekt under några minuter.
8. Ta ut provet, blanda om och kör det sedan några minuter till.
9. Upprepa punkt 8 tills provet verkar torrt. OBS! Var försiktig – det går väldigt snabbt när provet närmar sig att vara helt torrt!!
10. Väg skålen och provet och skriv upp vikten.
11. Kör provet någon minut till i mikrovågsugnen och kontrollera om vikten förändras. Om vikten förändras blandas provet igen och körs ytterliggare några minuter. När inte vikten förändras är torkningen klar.
12. Skriv upp vikten. Det ska nu finnas tre olika vikter antecknade; den tomma skålens vikt (A), provets vikt innan torkning (B) och den kombinerade vikten av skålen och provet efter torkning (C). Ts-halten, i procent, fås sedan fram genom att sätta in de olika vikterna i nedanstående formel. (C – A) * 100 / B
Om provet bränns under torkningen används den senast antecknade vikten eftersom vikten på det brända provet ger en felaktig ts-halt som en följd av att det inte bara är vattnet som har försvunnit. Bränns provet innan den första vägningen är det bara att börja om från början.
Vad betyder då foderanalysen?
Svaret på foderanalysen hjälper till att bedöma om det är ett ”bra” eller ett ”dåligt” ensilage. Man ska komma ihåg att utifrån näringsinnehållet kan det som är dåligt ensilage för en kategori djur kan vara bra för en annan; t ex så är ett grovfoder som har högt näringsinnehåll bra till intensivt uppfödda tjurar, medan dikor i sin sinperiod mår bättre av ett ensilage med lägre näringsinnehåll. Andra parametrar som har en annan funktion vad gäller ”bra” respektive dåligt är framför allt de hygieniska.
Att läsa och förstå NORFOR-analysen (se bilaga foderanalys nedan!)
LÄGG IN TABELL
Bete
Bete som foder är ibland en dåligt utnyttjad resurs. Förr var det ont om beten och man betade all mark som gick att beta. Idag är det tvärt om och det är brist på betesdjur för att hålla marker öppna och bevara den biologiska mångfalden. Den lagstadgade betesperioden ska inte bara ses som ett krav och en del i god djuromsorg, den ska även ses som en resurs. När betet är som bäst kan det faktiskt jämföras med kraftfoder i både smaklighet och innehåll, men det krävs då planering och bra skötsel av betet. Betet kan också ge inkomster i form av miljöersättningar. Naturbetesmarker har högt biologiskt/ekologiskt och kulturellt värde och idag är många arter som trivs i naturbetesmark hotade.
Nötkreatur som betesdjur
• Nötkreatur sliter av växterna med tungan (betar ej selektivt)
• De väljer smakliga partier
• Vegetationens höjd är viktig, men även betets täthet har betydelse
• Kan ej kompensera lågkvalitativt bete
-Yngre och producerande djur behöver ett relativt bra bete
Nötkreatur sliter av växterna med tungan och betar därmed inte särskilt selektivt. De väljer smakliga partier snarare än enskilda växter när de betar. En viktig faktor för ”födointaget” är vegetationens höjd, men även betets täthet har betydelse. Nötkreatur kan endast till viss del kompensera ett lågkvalitativt bete med ökat födointag, vilket gör att framförallt yngre och producerande djur behöver ett relativt bra bete.
Bete – mer än 50% av kornas foderstat
Bete är billigt foder om man utnyttjar det på rätt sätt och sköter det under säsongen. För nötkreatur rekommenderas en beteshöjd på 9-14 cm innan betessläpp för att djuren ska kunna få i sig tillräckligt mycket vid varje tugga. Men när det gäller naturbetesmark ska man inte vänta innan betet ser långt ut för då kan betesväxtern
Betestillväxt följer inte djurens behov
Betets näringsinnehåll
• Omsättbar energi – MJ/kg ts
• Råprotein
• NDF (vuxna djur orkar äta 1,1% av sin vikt)
Kontinuerligt bete
Samma djur har tillgång till hela betesmarken hela tiden. Betet blir dåligt utnyttjat, ca 50 %, då delar av betet hinner förväxa och det kan bli stora rator. Kontinuerligt bete kan passa då man har stora naturbetesmarker med låg avkastning och varierad vegetation.
Styrd storfålla
Kontinuerligt bete som delas av med ett lättflyttbart stängsel, då kan man reglera betesarealen efter djurens behov. Eventuellt behöver den del som inte betas putsas eller skördas.
Rotationsbete
Betet delas in i flera fållor där djuren får beta en fålla i taget. Det ska vara hög beläggningsgrad i fållorna för att få god avbetning. När djuren flyttas till nästa fålla får föregående fålla växa ostört fram till nästa gång djuren kommer tillbaks. Tidigast två veckor
efter avbetning bör djuren komma tillbaka. Rotationen bör göras snabbare på försomaren och hinner inte någon fålla betas av så bör man putsa eller skörda den.
Stipbete
Vid stripbete flyttar man ett enkelt elstängsel inom en fålla med någon eller några dagars mellanrum. Man ger djuren tillgång till nytt bete ofta. I detta system blir arbetsåtgågnen hör och man bör ha ett stängsel som är lätt att flytta.
Sambete
Man har olika djurslag betar samtidigt. För var det vanligt att sambeta, nu är det inte lika vanligt. Ibland kan sambete användas för att förbättra produktionen på betet,det är vanligare i de länder där de har betesbaserad djurhållning och inte lika vanligt i Sverige. Sambete ger både bättre djurproduktion och landskapskötsel. Om de olika djurslagen inte är vana med varandra rekommenderas en viss försiktighet om man använder höstar ihop med nötkreatur eller får. Är de vana vid varandra innebär sambete inga praktiska problem.
Växelbete
Vid växelbete låter man ett djurslag putsa marken betesmarken direct efter ett annat djurslag. De olika djurslagens betesvanor utnyttjas och minskar därmed risken med ratbildning runt gödselhögar. Betet behöver dock ha en viloperiod efter en ordentlig
avbetning.
Hur mycket växer djuren?
• Stor variation
• Beror också på tillväxten på stallet
• Betesplanering
• Djurslag
• Kompensatorisk tillväxt
o Period med låg tillväxt ger god tillväxt vid bättre förutsättningar. OBS! Tänk efter helst bra foder inne och ute.
• Effekt av gård och betestyp
• Betesmark och ras
• Vad ska kalvarna användas till (intensiv, extensiv)
Produktionskontroll
Har du koll? (Djuren? Betena?)
• Gör en tillväxtplan
• Väg djuren
o Betessläppning, installning och mitt i vintern
• Beräkna tillväxt
• Justera foderstat
Vatten på betet
• Ska vara lättillgängligt
• Helst ska flera kunna dricka samtidigt
• Lakterande djur – mycket vatten krävs
• Betets vatteninnehåll
Ha koll på betet
• Gör en betesplan
• Vartannat år på permanenta beten?
• Återväxtbeten
• Lista på djuren
• Planera minskad beläggning
Gård & Djurhälsan – Växel: 0771-21 65 00 – www.gårdochdjurhälsan.se
2018-01-30
Underlätta betet Sida 5 av 5
• Transport
• Grindar
• Fyrhjuling
• Hund
• Häst
För bästa betesutnyttjande
• Släpp djuren tidigt
• Planera innan
• Flytta ofta
• Överskatta inte höstbetet!!
• Tillskottsutfodra
• Stalla in i tid
Avvänjning och installning
• Ha en plan!
• Avvänj vid rätt tid.
• Skilj tjur och kvigkalvar från varandra tidigt!!!!
