Som många andra gånger blir svaret – Det beror på!
Det beror på vad syftet är, vilka djurkategorier man sätter in, var kalvarna kommer ifrån, hur man som bonde vill jobba, vilka ekonomiska resurser som finns tillgängliga, var man har möjlighet att göra sitt mottagningsstall.
Syftet med mottagningen är dubbelt. Å ena sidan vill man skydda gårdens egna djur från inkommande oönskade smittor (t.ex. salmonella), å andra sidan vill man skydda känsliga individer från att insjukna i vanliga produktionssjukdomar (t.ex. luftvägsinfektioner). Vilka kalvar är mottagningen tänkt till? Om det är till avvanda förmedlingskalvar från många olika besättningar med väldigt varierande hälsostatus och ibland även väldigt varierande ålder är det viktigt att kunna gruppera dem rätt och då behövs mottagningar som medger detta. Det viktiga är att inte ha djuren i för stora grupper (helst inte fler än 8-10 djur) hur frestande det än är att tänka stort och rationellt. Att begränsasmittspridningen mellan dessa grupper är bra men inte alltid helt lätt. Har man fungerande mottagningar där större kalvgrupper tas emot bör man vara extra noga med att kunna ta hand om de individer som är svaga och förväntas insjukna. Det är viktigt eftersom sjuka kalvar inte klarar sig i storgrupper och de sjuka kalvarna förökar smittorna så att fler kalvar insjuknar). Om det är dikalvar som är äldre än 4 månader som tas emot gäller inte föreskriftskravet på mottagningsstall (enskilda försäkringsbolag kan dock kräva det), men det är klokt att beakta grundprinciperna i mottagandet. Gruppera rätt, fyll hela stallavdelningar eller stallar och flytta helst inte djur runt på gården. Glöm inte att dikalvar ofta kommer från bete och de har inte varit utsatta för virussjukdomar som är vanliga i stallmiljö och därför kan det bli utbrott av t.ex. lunginflammation som följd.
Om det är mjölkdrickande småkalvar kring två-tre veckor som hämtas från ett begränsat antal gårdar med jämna mellanrum blir kravet på hygien och kalvmiljö mycket högre och syftet är mest att skydda de späda individerna från ett för högt smittryck. Huvudprincipen är att skapa små, väl avskilda miljöer med bra luft och mikroklimat. Samtidigt skall de vara lätta att sanera för att bryta smittkedjan mellan omgångarna. Har man bara ett fåtal leverantörer som man hämtar ofta ifrån bör man fundera på alternativet att ta emot kalvarna i egna ”gårdsspecifika mottagningar” och alltså sortera kalvarna efter ursprungsbesättning. Det innebär visserligen extra arbete men en förhöjd sjuklighet leder också till merarbete och kostnader (inte minst utebliven tillväxt).
En tvåstegsmodell är ett intressant alternativ med ensam- eller tvåkalvboxar/hyddor under de första två veckorna och senare flytt till lite större gruppboxar (helst inte fler än 8-10).
I isolerade stallar är en strikt sektionering nödvändig. Ventilationen måste fungera väl och inte sprida runt smittor vilket är extra viktigt vid tvätt av stallavdelningar. Personligen är jag en varm anhängare av sjukavdelningar som är frånkopplade från mottagningen, där man kan isolera och ta hand om sjuka kalvar.
Ekonomin är som alltid en integrerad del av vår tillvaro och varje gård har sina förutsättningar. Utnyttja gärna befintliga byggnader och ordna överdimensionerade mottagningar – helst flera mindre enheter. Förbered helt enkelt för att det inte alltid blir som man tänkt sig och det är bra att ha en färdig reservplan. På det sättet kan man vid en sjukdomsepisod bland kalvarna ta lite extra tid på sig för noggrann sanering och torktid innan man sätter in nya kalvar.
