Vad är mastit?
Mastit är som namnet antyder en inflammation i juvervävnaden, och inflammationen beror oftast på bakterier som tagit sig in till juvret via spenkanalen. Beroende på varaktighet och symtom kan mastit delas in på olika sätt. Akut klinisk mastit är det man som djurägare oftast kommer i kontakt med då symtomen är tydliga. Tackan blir hängig, får feber, svullet/ömt juver, förändrad mjölk och kan verka halt. Sjukdomen kan ofta ha ett snabbt och aggressivt förlopp och orsakar stort lidande för tackan. Dessutom orsakar det ekonomiska förluster för fårägaren i form av minskad tillväxt på lammen, veterinärkostnader och utslagna tackor. Mastit kan dock även vara subklinisk, eller ”osynlig”. Tackan har då inga synliga symtom, och det krävs tester för att upptäcka sjukdomen. Ett enkelt test som man som djurägare själv kan lära sig är att kontrollera cellhalten i mjölken med hjälp av California Mastitis Test (CMT). Tackor med inflammation i juvret har en hög andel celler i mjölken, och ger då ett högt CMT. Som vid akut klinisk mastit påverkas produktionen negativt – en tacka med bakterier i juvret producerar mindre mjölk än en frisk tacka och hennes lamm växer sämre. Hon löper sannolikt också större risk att drabbas av en akut mastit senare i laktationen, och kan fungera som en smittspridare i besättningen.
Hur vanligt är mastit?
Det finns inga siffror på hur många tackor som drabbas av akut mastit i Sverige varje år, men det är den vanligaste angivna utslagsorsaken hos tackor som är registrerade i Elitlamm. Subklinisk mastit har i en nyligen utförd studie visat sig förkomma hos så mycket som en fjärdedel av till synes friska tackor i svenska besättningar.
Vilka tackor drabbas?
För att kunna sätta in åtgärder mot mastit är det viktigt att identifiera vilka djur som löper störst risk att drabbas. Äldre tackor eller tackor med tre eller fler lamm har oftare mastit än yngre tackor eller tackor som får få lamm. Detta beror på att slitaget på juvret ökar med ålder och antal diande lamm, och ett ”slitet” juver är mer mottagligt för bakterier än ett friskare juver. Djurtätheten påverkar också antalet mastiter – större besättningar har ofta en högre andel mastiter, och en liten yta per tacka kan öka risken ytterligare.
Hur minskar man förekomsten juverinflammation och hur ska drabbade tackor hanteras?
I stora besättningar kan det vara bra att gruppera tackorna efter ålder och antal lamm, både för att lätt kunna hålla extra uppsikt över risktackor och för att minska smittrycket genom att ha tackorna i mindre grupper. Man ska också vara noga med att hålla rent runt tackorna, särskilt där de lammar, för att minska risken för att de ska smittas av juverbakterier.
Det är viktigt att undersöka tackornas juver ofta, särskilt runt lamning och de första veckorna efter lamning då tackorna löper som störst risk att drabbas av mastit. Blir man fundersam på om någon tacka håller på att få mastit, eller om man vill ha extra noggrann koll på risktackor, kan man använda sig av CMT. Har tackan högt CMT kan man då ta mjölkprov för bakteriologisk odling, för att så tidigt som möjligt kunna sätta in behandling. Upptäcker man en tacka med akut mastit behöver hon behandlas så fort som möjligt. Behandlingen består av antibiotika (penicillin), som gärna kan kombineras med antiinflammatoriskt läkemedel (NSAID). NSAID minskar inflammationen i juvret och sänker febern, vilket får tackan att må bättre och ha mindre ont. Det gör också att hon har lättare att bekämpa infektionen, och är därför ett bra komplement till antibiotikabehandlingen. Tackor som drabbas av kallbrand i juvret bör avlivas så fort som möjligt, då behandling oftast är utsiktslös och tillståndet innebär ett stort lidande för tackan.
Tackor med mastit bör hållas åtskilda från friska tackor, åtminstone tills de är färdigbehandlade – men allra helst resten av säsongen. De sjuka tackornas lamm isoleras
tillsammans med tackan, eftersom de gärna tjuvdiar på andra tackor och kan på så sätt sprida smitta. Då sjuka tackor ger sämre di kan det vara nödvändigt att stödutfodra lammen för att de inte ska minska i tillväxt. Om det är möjligt kan man ha en särskild mastitgrupp, där sjuka tackor kan gå tillsammans med sina lamm tills det är dags för avvänjning och slakt. Det är då lätt att hålla ett extra öga på tackorna och att mata lammen lite extra samtidigt som man minskar risken för att fler tackor drabbas av mastit.
Då det är vanligt med återfall bör en tacka som genomgått en mastit, eller har knölar i juvret efter avvänjning, inte betäckas på nytt.
Fakta
Till bakgrund för denna artikel ligger resultaten från två nyligt genomförda examensarbeten inom veterinärmedicin: ”Juverinfektion hos tackor med kliniskt friska juver – möjliga riskfaktorer och djurägarattityder” av Maya Hoffman, och ”Juverinfektion hos tacka med kliniskt friska juver – bakterieförekomst och celltal” av Nikolina Tomic. Arbetena kan läsas i sin helhet på webben, se länk nedan. Huvudhandledare var Lennart Söderquist vid Institutionen för Kliniska Vetenskaper, SLU och biträdande handledare var Ylva Persson samt Ann-Kristin Nyman, båda vid SVA.
