Lawsonia intracellularis är en bakterie som orsakar diarré och dålig tillväxt hos avvanda grisar, cirka 8-12 veckor gamla. Sjukdomen kallas proliferativ enteropati (”tarmsjukdom som växer till”). Grisarna smittas via gödseln. Bakterien fastnar på trynet eller förorenar fodret och sväljs ner. Lawsonia fastnar i tarmväggen och tar sig in i de nybildade omogna tarmcellerna. Bakterien stimulerar cellerna till att börja dela sig, samtidigt som de inte längre mognar normalt. Detta leder så småningom till en förtjockad tarmvägg, försämrat näringsupptag, nedsatt tillväxt och diarré. Det finns även en ovanligare akut form som ger blodig diarré eller plötsliga dödsfall hos stora slaktsvin, gyltor eller suggor. Denna form kan eventuellt orsakas av en överreaktion hos immunsystemet.
Den vanliga kroniska formen drabbar framförallt tillväxtgrisar. Graden av sjukdom beror på skadorna i tarmen. Vid en jämförelse gjord för tio år sedan, mellan besättningar med och utan problem med diarréer hos tillväxtgrisar, skiljde tillväxten i snitt med 20 dagar per gris (64 respektive 86 dagars ålder vid förmedling). I ovanstående jämförande undersökning var Lawsonia intracellularis den vanligaste orsaken till tarminfektion och det sågs inga sjukdomar i andra organ. Det skall dock inte glömmas att det också finns många andra orsaker till dålig tillväxt.
Ospecifika symtom
Under 2001/2002 genomfördes en undersökning i 100 slumpvis utvalda smågrisproducerande besättningar med mer än 100 suggor. 48 procent av dessa var infekterade med Lawsonia. I drabbade besättningar var drygt 50 procent av tillväxtgrisarna smittade vid provtagningen, men senare studier visar att i smittade besättningar går i stort sett alla grisar igenom infektionen någon gång under uppväxten.
Misstanke om att infektionen förekommer uppstår vid förekomst av gråbrun diarré och dålig tillväxt hos tillväxtgrisar eller unga slaktsvin, eller vid plötsliga dödsfall och blodiga diarréer hos slaktsvin, gyltor eller suggor. Symptomen är ospecifika, så diagnosen ställs via obduktion eller analys av avföringsprov eller blodprov. Vilken metod som väljs avgörs utifrån frågeställning, tillgång till laboratorium och analyskostnader. Bakterien sprids med avföring. Lawsonia kan överleva i upp till 14 dagar i omgivningen och en liten mängd bakterier räcker för att sprida smitta. Eftersom infektionen är vanlig kan smittan även spridas via försäljning av infekterade livdjur. Bakterien har hittills inte hittats hos vildsvin, men dessa bör betraktas som en risk eftersom infektionen finns bland konventionella utegrisar. Även gnagare kan bära på bakterien, men de anses ha mindre betydelse för smittspridningen.
Hygien och korrekt inslussning
För att skydda besättningen mot Lawsonia krävs förebyggande åtgärder i form noggrann rengöring, desinfektion (kvartenära ammoniumföreningar anges ha bäst effekt) och en tillräckligt lång ”tomtid”. Speciellt viktigt är hygienen vid utfodringstråg och dylikt.
För närvarande finns ett vaccin i marknaden. Det är ett levande, attenuerat (”försvagat”) vaccin som ges i munnen och bakterien skall ha påvisats i besättningen innan man överväger att vaccinera. För att vaccinet skall användas på ett effektivt sätt krävs också att man skaffar sig kunskap om när smittspridningen sker i den enskilda besättningen. Vaccinet skall sedan ges tre veckor innan förväntad smittspridning, vilket i många fall innebär tre veckor innan flytt till tillväxtavdelningen.
I ”negativa” besättningar bör det hellre fokuseras på en korrekt inslussning av livdjur. I en nyligen publicerad undersökning av en grupp gyltor ämnade för försäljning visade det sig att smittämnet inte kunde påvisas i gyltbesättningens grisningsavdelningar, men att infektionen däremot fanns kvar och spreds i tillväxtavdelningarna. Inom tre veckor efter att gyltämnena flyttats till tillväxten var 60 procent av djuren infekterade. Högst andel smittbärande djur sågs vid 12 veckors ålder, men därefter minskade andelen infekterade djur successivt. Bland de betäckningsfärdiga gyltorna var 3 procent fortfarande infekterade, medan samtliga dräktiga gyltor var fria från infektionen.
”Rensade sig”
I ovanstående studie undersöktes också hur smittspridningen såg ut när djuren sålts och transporterats till en ny besättning. Av de totalt 60 unga eller betäckningsfärdiga gyltor som under ett års tid köptes in till den nya besättningen utsöndrade tre grisar bakterien under karantänsvistelsen. I denna besättning var karantänen belägen cirka 500 meter från huvudbesättningen. Den sköttes separat med separata skyddskläder och redskap. Nya gyltor köptes in varannan månad. Djuren stannade i karantänsstallet i tre till nio veckor, beroende på hur gamla de var vid ankomsten, och flyttades in i besättningen strax innan beräknad betäckning. På så vis utnyttjades flytten för brunststimulering. Stallet stod tomt i cirka en vecka innan nya gyltor sattes in. Den långa perioden i karantän innebar troligen att grisarna hann ”rensa sig” innan de flyttades in i besättningen, och trots att ”tomtiden” var relativt kort, möjliggjordes ändå rengöring och desinfektion mellan varje omgång. Detta förfarande har inneburit att denna besättning har kunnat hållas fri från smittan och trots upprepade provtagningar av tillväxtgrisarna har Lawsonia hittills inte påvisats i besättningen. Den genomsnittliga tillväxten ligger på cirka 500 gram per dag fram till förmedling.
Sammanfattningsvis är proliferativ enteropati en vanlig och kostsam sjukdom, men den kan hållas stången med hjälp av väl genomtänkta strategier i de enskilda besättningarna. De ovan nämnda studierna har kunnat genomföras tack vare välvilligt tillmötesgående från deltagande lantbrukare och tack vare bidrag från Stiftelsen Lantbruksforskning.
Magdalena Jacobson
Veterinär, docent i grismedicin
Sveriges Lantbruksuniversitet
