Mineraler
Mineraler delas in i makromineraler vilka är de mineraler som behöver tillföras i större mängd (g/ kg ts foder) för att upprätthålla djurets fysiologiska funktioner. Exempel på sådana mineraler är kalcium, magnesium, fosfor och kalium.
Mikromineraler, eller spårämnen som de också kallas, är ämnen som inte behövs ges till djuren i större mängd (mg/kg ts foder) och ofta finns i fodret men som har stor betydelse för olika funktioner i kroppen. Exempel på spårämnen är koppar, mangan, selen och kobolt.
Koppar
Koppar är ett livsnödvändigt spårämne. Koppar krävs bl.a. för normalt järnupptag och bildandet av röda blodkroppar. Koppar ingår också i hud och hårpigmentet melanin och i bindningarna mellan proteinstrukturer i ben, hår och ull. Koppar är även viktigt för immunförsvarets funktion.
Alltså behöver får och lamm koppar för att få en bra tillväxt och god pälskvalitét.
Koppar finns normalt i bete, grovfoder, kraftfoder och kommersiella mineralblandningar.
Dock är får känsliga för högt kopparintag eller om det är obalans mellan olika spårämnen (mikromineraler). Det betyder att koppar har ett smalt intervall mellan rekommenderad daglig dos och maxdosen (toxisk dos). Flera olika spårämnen samverkar då de kan påverka varandras upptag och utnyttjande, både positivt och negativt. Alltså är det minst lika viktigt med rätt balans mellan mineralerna som rätt mängd av var och en.
När det gäller koppar är det framför allt molybden som konkurrerar om upptag men även mängden järn, svavel och zink i foder och mineraler har betydelse. Fokus bör därför inte enbart vara på enskilda mineraler utan mer på förhållandet mellan dessa.
Även faktorer som pH i fodret, växtsammansättning mm. påverkar upptaget och omsättningen av koppar. Växande lamm och digivande tackor har något högre behov av mineraler än vuxna djur.
En anledning till att får är känsligare för koppar än andra djurslag är att får saknar förmågan att svara på ökat intag av koppar med ökad utsöndring av ämnet.
Det förekommer även rasskillnader när det gäller känslighet för koppar. Pälsfår, finull och rya tål mer koppar medan texel och ostfriesiskt mjölkfår anses vara känsligare för koppar. Suffolks känslighet bedöms som mitt emellan de ovanstående raserna.
Kopparförgiftning
Kopparförgiftning utvecklas som en tvåstegsprocess. För höga halter av koppar gör att koppar successivt ansamlas i levern. Detta kan ske under veckor – månader – år och är en ” tyst” fas, dvs ansamlingen ger inga symptom. När djuren utsätts för stress som t.ex. vid flytt, lamning eller extrem väderlek frisätts stora mängder koppar från fårets lever snabbt ut i blodet. Det orsakar akut sjukdom och oftast dödsfall inom ett par dagar. De röda blodkropparna faller sönder och orsakar en så kallad hemolytisk kris.
Symptom som ses hos akut drabbade djur är påverkat allmäntillstånd, håglöshet, anemi (blodbrist) med bleka eller gulaktiga slemhinnor (ikterus), upphörd aptit, mörkfärgad (blodfärgad) urin och ibland extrem törst. Ibland kan djur med höga nivåer koppar i levern drabbas av sekundära infektioner som lunginflammation eller juverinflammation.
Då kopparförgiftning är en utfodringsrelaterad sjukdom så är det oftast ett flockproblem och inte ett individproblem i besättningen.
Diagnos och behandling
Diagnos ställs genom symptombild samt obduktion av drabbade får. Kopparförgiftning ger en obduktionsbild med typiskt mörkfärgade njurar. För att stärka diagnosen kan även analys av kopparhalten i lever och njure göras. Undersökning av både lever och njure bör göras eftersom mycket av kopparn i levern hos akut sjuka djur kan ha släppts ut så att nivån i levern är normal eller låg. Då fångas förhöjda värden upp i njurarna i stället.
Har djuret utvecklat en hemolytisk kris är behandling i stort sett utsiktslös. Det man får inrikta sig på är att göra det man kan för att undvika att fler djur i gruppen insjuknar. Omgående får man ta bort (stoppa) ytterligare extratillförsel av koppar i besättningen via t.ex. mineraler och saltsten. Vidare bör djuren hanteras så lite och lugnt som möjligt för att undvika stress. Tillförsel av molybden kan ev. förhindra ytterligare upptag och påskynda utsöndringen av det koppar som lagras i levern.
Det går inte att genom blodprov undersöka nivån av koppar hos fåren. Detta beror på att blodkoncentrationen av koppar är normal medan ansamling i levern sker. För att undersöka om kopparnivåerna ligger rätt i besättningen krävs att man skickar leverbitar från minst fem normalslaktade tackor på analys. Även leverbiopsi från levande djur kan ge svar men det är en provtagning som inte många veterinärer utför i Sverige.
Jobba förebyggande
På grund av sjukdomens långvariga ”tysta” fas där sjukdomen är svår att upptäcka, följt av en akut fas med symptom som inte går att behandla, är slutsatsen att förebyggande åtgärder är av största vikt.
Viktigt är att använda både kraftfoder och mineraler för får. Nötkreatur tål mer än 10 gånger så mycket koppar jämfört med får, vilket gör att kraftfoder och mineraler anpassade till nötkreatur passar generellt inte till får, förutom i vissa speciella produktioner där rådgivare räknat foderstaten och kontrollerat mineralinnehållet.
För att förebygga kopparförgiftning bör man analysera grovfoder och kraftfoder även på mineralinnehåll och ta hjälp av en produktionsrådgivare. Vilket mineralfoder som fungerar bäst i besättningen beror på grovfoder, kraftfoder och vilken djurkategori foderstaten är uträknad till. Det är viktigt med balansen mellan olika mineraler och vitaminer, inte bara koncentrationen. Mineralerna bör ges i form av granulat och i fri tillgång eller blandas i fodret. Slicksten/ slickbalja kan fungera bra på betet men det gäller att vara uppmärksam på om djur äter av baljan. Baljorna blir ofta hårda vilket gör att djuren har svårt att äta tillräcklig mängd.
Summa summarum
Sammanfattningsvis är koppar viktigt för alla idisslare men fåren är känsligare för överskott än våra nötkreatur. Men det finns också en risk för kopparbrist då fårägare ofta får rekommendationer att använda fodermedel utan koppar. Därför är det viktigt att man känner till kopparinnehållet i allt foder så att man kan komplettera foderstaten med rätt mängder.
När man kalkar åkermark frisläpps ofta Molybden som hämmar kopparupptaget hos fåret vilket ökar risken för kopparbrist. Observera också att nötfoder ofta innehåller högre mängder koppar än vad näringsdeklarationen anger, Undvik att använda nötfoder till får. Fårfodrets innehåll av koppar är det som anges i näringsdeklarationen.
Generellt sett ska de flesta fårraser ha fårfoder med koppar. Men eftersom koppar ansamlas i levern under lång tid innan man ser några problem så gäller det att man har kontroll på fodrets innehåll och djurens näringsintag och sedan kompensera för avvikelser så att det varken blir för mycket eller för lite av något.
