Koppar till får

Publicerad i Fårskötsel 2016 nr 5

Får behöver koppar för att få en bra tillväxt och god pälskvalitet, men de löper också stor risk att drabbas av kopparförgiftning. Vissa raser är extra känsliga och bland dem nämns framför allt Texel och Ostfriesiska mjölkfår, men ofta även Suffolk.

Kopparupptag motverkas av framför allt molybden
Att ta hänsyn till samverkan mellan mineraler är av stor betydelse, då de kan påverka varandras upptag och utnyttjande både positivt och negativt. Fokus bör därför inte ligga helt på enskilda mineraler utan på förhållandet mellan dem. Det är alltså minst lika viktigt med rätt balans mellan mineralerna som rätt mängd av var och en. När det gäller koppar är det framför allt molybden som är dess antagonist, men även järn och svavel och zink. Även andra faktorer som pH, växtsammansättning, växternas och djurets ålder, etc påverkar upptag och omsättning av koppar.

 

Vissa raser såsom Texel är extra känsliga för koppar.

Leveranalyser
Tidigare har 5 mg koppar per kilo torrsubstans, och max 12 mg/kg ts, i hela foderstaten angivits som riktvärde till får om man har normala molybdenvärden, men det är alltså väldigt svårt att ge generella råd. Kvoten mellan koppar och molybden bör ligga mellan 4 och 10, d v s det ska vara 4-10 ggr mer koppar än molybden. Det har också rapporterats att om kvoten ligger under 2 finns risk för kopparbrist och över 20 finns risk för kopparförgiftning. I grovfoder till idisslare anger Eurofins 7,9 mg koppar/kg ts som medelvärde, medan 3,0 räknas som lågt och 15 räknas som högt.
Vid analys av levrar anges 100-200 mg/kg tala för kopparförgiftning och under 5-10 mg/kg talar för kopparbrist enligt kemiska avdelning på Statens veterinärmedicinska anstalt.
För bäst kontroll av kopparstatus i besättningen bör man alltså veta hur mycket koppar i förhållande till antagonisterna som tillförs, men framför allt bör man utvärdera hur mycket som varit tillgängligt för fåren genom att analysera kopparnivåer i djurens levrar!

Koppar lagras i levern tills gränsen är nådd
För stora givor gör att mer och mer koppar inlagras i levern under veckor, månader och år. Till exempel stress kan sedan utlösa en frisättning av koppar ut i kroppen som orsakar akut sjukdom och ofta dödsfall efter någon eller några dagar. Blodkropparna går sönder och drabbade får kan därför ha rödfärgad urin och gula slemhinnor (gulsot). Fåren har då gått in i en så kallad hemolytisk kris.
De flesta rapporterna i ämnet säger att kontroll av kopparnivåer i levervävnad är det säkraste sättet att undersöka hur mycket koppar djuret får i sig via hela foderstaten. Levrar kan alltså analyseras, men då krävs signifikant provtagning av en grupp djur eftersom halten varierar mycket i en och samma besättning. I utländsk litteratur anges att man även kan utföra analyser efter leverbiopsier, alltså provtagning på levande djur. Djurets kopparstatus avspeglas däremot inte i blodet eftersom levern fungerar som depå, d v s blodprover kan inte användas för kontroll i besättningen.

Kraftfoder
Får är alltså betydligt känsligare för kopparförgiftning än de flesta andra idisslarna. Nötkreatur tål till exempel mer än 10 gånger så mycket koppar som får. Ge därför inte t ex kraftfoder eller mineraler avsett för nötkreatur till får.
Observera även att kraftfoder till får innehåller koppar, även om det anges att mängden tillsatt koppar är 0. De råvaror som ingår i kraftfoder bidrar med koppar och i vissa produkter anges att råvarorna resulterar i max 10 mg/kg, vilket motsvarar cirka 11,4 mg/kg ts, vilket kan medföra ett påtagligt bidrag till koppargivan.

Kopparbolus
På senare år marknadsförs kopparbolus alltmer till får. En del innehåller 4 mg kopparoxid, vilket motsvarar cirka 3,4 g koppar, alltså 3400 mg – en ansenlig mängd. Tillverkarna anger att man ska veta fårens kopparstatus och att bolus endast bör ”ges till får som riskerar tillstånd av kopparbrist” eller formulerat som ”ges bara i områden där fåren är i fara för att utveckla kopparbrist”. Om man letar på utländska sidor framgår även att de inte bör ges till installade får, eller till kopparkänsliga raser utan att veterinär är inkopplad. Vid kontakt med norsk försäljare vid företag som tillhandahåller bolus framgår att de fårägare som använder kopparbolus i Norge i normalfallet ger max en kapsel per år och då i samband med betessläpp.

Symtom
De vanligaste symtomen är håglöshet och upphörd aptit samt dödsfall. Djuren beskrivs ofta som apatiska. Vidare kan man se gulaktiga slemhinnor och blodfärgad urin. Ibland noteras en ökad törst och såväl hög som låg kroppstemperatur.
I drabbade besättningar har symtomen först tolkats som kalkbrist eller våmstörning. Några tackor med höga kopparnivåer har drabbats av lunginflammation, juverinflammation eller annan sjukdom som då kan vara sekundär till kopparförgiftningen.

Diagnos och behandling
Symtombilden tillsammans med obduktion kan ge mycket tydlig indikation på kopparförgiftning. Analys av kopparhalt i inre organ kan stärka diagnosen ytterligare. Undersökning bör då göras av både lever och njure eftersom mycket av kopparn i levern hos akut sjuka djur kan ha läckt ut (så att nivån i levern blir normal eller låg). Man kan då fånga upp förhöjda värden i njurarna i stället.
Har fåret gått in i en hemolytisk kris är behandling i stort sett utsiktslös. Man bör dock agera för att undvika att fler djur i gruppen insjuknar akut.
Det är ganska givet att man omgående stoppar ytterligare extratillförsel av koppar i besättningen via t ex mineralfoder och saltsten. Vidare bör djuren hanteras så lite och så lugnt som möjligt eftersom stress kan utlösa den ovan nämnda krisen hos djuret. Om djuren är installade är det en fördel om de, på ett lugnt sätt, kan släppas ut för att öka tillgänglighet av bl a molybden.
Framgångsrik och självklar medicinsk behandling av drabbade besättningar saknas. Man har i många fall tillfört antagonister, framför allt molybden, för att förhindra ytterligare upptag och påskynda utsöndring av det koppar som lagrats i levern. Vi arbetar på G&D för att ta fram fungerande strategier. Behandlingen syftar alltså till att förhindra att fler djur i besättningen insjuknar.

 

 

Fallbeskrivningar

GÅRD 1. Gotlandsfår i Västra Götaland

En besättning med cirka 130 Gotlandstackor fick kopparkapslar med 4 g kopparoxid 21:e januari. Lite mindre än två månader senare, i mitten av april insjuknade en tacka. Hon gick med ungefär tre veckor gamla tvillingar och blev hängig och tappade aptiten. Två dagar senare noterades mörkfärgad urin och allmäntillståndet var så dåligt att hon avlivades och kördes in för obduktion. Huvudsakliga fynden var lever- och njurskador, samt blodkroppssönderfall och gulsot. Bilden talar starkt för kopparförgiftning och vid specialundersökning av levern påvisades rikligt med kopparpigment i levercellerna.
I besättningen dör ytterligare två tackor som inte betäckts pågående säsong någon vecka senare, och de skickas för destruktion. Tolfte maj är det dags för nästa obduktion. Denna fjärde tacka lammade i slutet av april och var svår att få igång efteråt. Blev behandlad med diverse understödjande i början av maj, och lammen flaskutfodrades. Tackan blir trots detta bara sämre och avlivas. Obduktionen visade samma typ av leverskada medan njuren inte kunde bedömas på grund av förruttnelse. Även denna tacka hade gulsot.
Kemisk analys av lever och njure från de båda tackorna bekräftade att kopparnivåerna var alltför höga; levrarna innehöll 187 respektive 336 mg koppar/kg och i njurarna var nivåerna 10-20 ggr högre än normalt.
Den 17 maj obduceras ytterligare en tacka som dött i akut lunginflammation. Vid histologisk undersökning påvisades leverskador med en del kopparpigment i anslutning till döda leverceller.

Koppar i grovfodret
Gräsanalys under betessäsongen 2013 visade cirka 8 mg koppar/ kg ts och koppar/molybden-kvoten var cirka 2,5. Analys av ensilage skördat 2015 visade 4,8 mg koppar/kg ts och en ännu lägre kvot mellan koppar och molybden; 1,3.
Alltså var kvoten mellan koppar och molybden låga i såväl gräs 2013 som säsongens grovfoder, vilket talar för risk för kopparbrist. Detta var en huvudanledning till att man valde att ge djuren kopparbolus.

Kraftfoder
Kommersiella pellets utan tillsats av koppar användes. Observera att det ändå ingår koppar i de råvaror som används, och slutprodukten anges innehålla max 10 mg koppar/kg, alltså cirka 11,4 mg/kg ts.
I det aktuella fallet gavs upp till 8 hg pellets/d sista dräktighetsmånaden, vilket får anses som en hög kraftfodergiva, men den andra tackan som obducerades fick i princip inget kraftfoder eftersom hon var i mycket gott hull.

Fåren fick efter bolusgivan inga andra tillsatser av koppar i form av mineraler eller annat.

GÅRD 2 Suffolk och GÅRD 3 Gotlandsfår i Småland

I Småland drabbades två närliggande gårdar efter att ha gett kopparbolus tre gånger. Gård 2 gav bolus 4:e januari och 10:e augusti 2015 samt 24:a januari 2016. Gård 3 gav sina 22:a februari och 19:e september 2015, samt 5:e mars 2016.

Gård 2 var en Suffolkbesättning med 20 lammande tackor där två tackor drabbades 1-2 veckor efter lamning. De blev apatiska och hade gula slemhinnor. Behandlades med kalk, B-vitamin och jäst, men blev sämre och dog respektive avlivades i nära anslutning till behandlingen.

Gård 3 var en Gotlandsfårsbesättning med 36 lammande tackor där fyra tackor drabbades; en under högdräktigheten, och de tre andra 1-3 v efter lamning. De blev också kraftigt allmänpåverkade, hade blod i urinen och visade gula slemhinnor. Tre dog varav en obducerades med fynd av den typ som ses vid kopparförgiftning.

I Suffolkbesättningen ingick rapsmjöl i foderstaten, 1,5 hg/d under 2 veckor före lamning och cirka 2 hg/dag efter lamning. Leverantören uppger att rapsmjölet innehåller max 5 mg koppar/kg ts. I Gotlandsfårsbesättningen gav man pelleterat kraftfoder blandat med lika mängd korn i mängden 5-8 hg/d månaden före lamning. Ingen av dem hade någon annan kopparkälla till fåren.

Gård 4 Gotlandsfår på Gotland

Besättning med ca 85 Gotlandstackor fick kopparbolus med 4 gram kopparoxid den 14:e september 2015 och 27:e januari 2016. I oktober 2015 hittades två tackor döda på betet, båda med nedsatt hull, ingen obduktion utfördes. I januari dog ytterligare 2 tackor, en obducerades och man noterade blodstockning i njurarna men förruttnelse hindrade fullständig obduktion. Båda var i sämre hull.

Vid lamning i april dog 3 tackor, samtliga i sämre hull. Två dog i samband med lamning och en tacka dog cirka 10 dagar efter lamning. Den sistnämnda hade då behandlats med kalk utan att ha blivit bättre. Obduktion av ett djur visade lever och njurskador av den typ som ses vid kopparförgiftning. Kopparanalys av levern gav resultatet 379 mg koppar/kg våtvikt.

Koppar i foderstaten
Vintern 2014-15: En grovfodermix innehållande ca 6,5 -7,5 mg koppar/kg ts användes. Från lamning till betessläpp fick tackorna även 1.2 kg kraftfoder/d sammansatt av 640 g korn, 160 g havre (ingen kopparanalys av detta), samt 400 gram Sund Gullviva, en produkt framtagen till nöt med ett koppar innehåll på cirka 11 mg/kg ts.
Vintern 2015-2016: Ensilage innehållande 5.6 mg koppar/kg ts. Kraftfoder enligt ovan från lamning till betessläpp.

Slutsats

Får behöver koppar, men är känsliga för alltför hög giva. Att ge råd avseende hur mycket man ska ge för att fåren ska tillgodogöra sig lagom nivåer är mycket invecklat!

I artikeln manar vi till försiktighet vid användande av bolus med koppar till får. Om man har kopparbrist i besättningen och vill använda bolus så bör man i normalfallet ändå inte ge mer än en per år, och den ges i så fall lämpligen vid betessläpp!

Fredrik Engström
Djurhälsoveterinär Romakloster

Katarina Gustafsson
Djurhälsoveterinär Länghem