Det pratas mycket om kornas rapar och pruttar, men de idisslande djuren fyller en viktig funktion i naturen där de omvandlar fiberrik växtlighet till kött åt rovdjuren. I vårt hägn ger kon både kött och mjölk och värdefulla näringsämnen genom att äta det vi inte kan tillgodogöra oss. Men hur går det till egentligen. Låt oss följa fodrets väg.
MUNHÅLA
Kor har en mycket speciell egenskap; de kan (nästan) inte spotta. När de fått in en sak i munnen matas den ner. Hela munslemhinnan är täckt av bakåtriktade papiller som för fodret ner mot svalget. Även tungan är sträv och gjord för att hjälpa till att så snabbt som möjligt trycka i sig så mycket föda som möjligt. Troligen är munnen också anpassad för att hålla kvar ”hjärten” alltså idisslingsbollen när den kommer farande upp från nätmagen. Kons princip är att på kort tid äta utan att tugga, mer än nödvändigt, för att sedan dra sig tillbaka till en lugn, trevlig plats för att idissla och njuta av maten. Baksidan på principen är att, även en del som inte är mat, slinker ner i kons invecklade magsystem. Saker som vi människor strör omkring oss och som inte är nyttigt för kor, som exempelvis rep, plast, nylonnät, stängseltråd, spik, skruv, mm.
FÖRMAGARNA
Idisslare har en ”riktig” mage, löpmagen, och ett system av förmagar, en slags utbuktningar på matstrupen som ur evolutions-synpunkt kan sägas vara en vidareutveckling av fåglarnas kräva. Förmagarna hos en vuxen ko rymmer ca 150 liter mat och vätska.
Förmagarna gör att idisslaren kan spjälka, de för andra djur helt osmältbara växterna, med hjälp av bakterier, ur-djur och svampar.
I förmagarna, våmmen/nätmagen/bladmagen tas allt socker snabbt upp av våmbakterierna och omvandlas till fria fettsyror, vilket är kons huvudsakliga ”bränsle”. Det mesta omvandlas till mjölksocker och går ut i juvret, bara en mindre mängd blir blodsocker. Kons blodsockerhalt är normalt ca hälften av människans.
De mer svårsmälta växtdelarna ligger länge i våmmen och idisslas en eller flera gånger. Det är växternas fiberhalt och strånas längd som avgör om de ska stötas upp för idissling eller slussas vidare till löpmagen.
En oönskad syra, laktat, kan bildas i stor mängd om våmmens bakterier inte är anpassade till att ta emot stärkelserikt kraftfoder. Det är farligt med höga halter laktat då det tas upp direkt i blodet och sänker blodets pH snabbt och kraftigt (kraftfoderförätning).
Vid acetonemi har kon fått i sig för lite energi i förhållande till vad hon producerar (mjölk eller foster). De fettsyror som bildas i våmmen kan inte användas som bränsle för hjärnan. Vid farligt låga blodsockerhalter bryter kon ner det egna kroppsfettet. Levern hjälper till i nedbrytningen vilket leder till leverförfettning. Kon bryter också ner musklernas proteiner, vilket egentligen är bättre, då det inte ger leverförfettning.
I våmmen bygger bakterier upp allt protein en lågproducerande ko behöver. Som byggstenar använder bakterierna enkla kväveföreningar, från växter och energi från kolhydrater. Fördelen blir att kon kan överleva på mycket proteinfattigt foder, men behöver också hålla liv i sina våmbakterier med hjälp av socker, blir det för lite kolhydrater i fodret, dör bakterierna och då dör även kon.
Medaljens baksida är att kon måste idissla igenom allt som har hamnat i våmmen och smälta det innan kon kan äta något mer. Ju mindre näring det finns i fodret dess mindre antal kg foder kan kon äta. I vissa fall går det så illa att kon kan äta mindre än vad som går åt för kroppens underhåll och då magrar kon även om det finns fri tillgång på foder. De kan faktiskt dö av svält trots att det finns foder på foderbordet och i våmmen.
FÖR MYCKET ELLER FÖR LITE
Vid alltför höga halter lättsmälta kolhydrater hinner bakterierna inte med och pH hamnar då och då för lågt i våmmen. Samma sak sker om kon inte tuggar länge nog och inte sväljer tillräckligt mycket basiskt saliv som buffrar. Detta är inte ovanligt vid högintensiv utfodring av snabbväxande ungdjur och högmjölkande kor.
TVÅ MAGAR TILL
Nätmagens roll är att blanda, fördela och vidarebefordra fodret. När långa, fiberrika strån flyter upp på våminnehållets yta stöts det upp till munnen för idissling. Färdigtuggat våminnehåll slussas förbi in i nät-bladmag-kanalen och hamnar, efter att bladmagen kramat ur den mesta vätskan, i löpmagen.
Nätmagen är liten och mycket rörlig, den trycks ihop nästan helt när den jobbar och det är då vassa spikar, ståltrådar och hårnålar som följt med fodret ner, kan fastna i väggen och i olyckliga fall tränga ut genom väggen in i andra organ eller i bukhålan.
I bladmagen tas mycket vätska och salter upp till blodet. Kalk och magnesium tas upp direkt i våmmen/bladmagen men upptaget minskar om fodret innehåller för mycket kalium (K).
Kanalen mellan våm/nätmage och bladmage/löpmage är inte så stor, ca 1 dm, och här kan ensilageplast men framförallt ensilage-nät fastna och då är döden ett faktum. Hos de yngre djuren är hårbollar, inte helt ovanliga men de ligger oftast i löpmagen.
LÖPMAGEN OCH TARMARNA
Löpmagen på en frisk k är liten (1/10 av våmmen) och väl sammandragen och innehåller ca 9-13 liter, väl tuggat, vällingliknande foder. Här sker den slutgiltiga matsmältningen i surt pH 2,5-4.
Om fodret är lättsmält och hastigheten är för hög slinker för mycket osmält foder, tillsammans med våmbakterier, in i löpmagen från våmmen, det kan börja bildas fria fettsyror här. Det skadar löpmagsväggen som blir slapp och löpmagen riskerar att fyllas med gas och flytta sig i bukhålan, så kallad löpmagsförskjutning.
Det ska helst inte finnas någon stärkelse alls kvar i fodret när det kommer till löpmagen för där finns inga enzymer som bryter ner den utan den går vidare och kan skada tarmarna.
Ute i tunntarmen fortsätter nedbrytningen av maginnehållet med galla och bukspott.
I grovtarmen sker en viss ”efterjäsning” och i blindtarmen kan svårsmälta delar av kolhydraterna som hela majskorn fortsätta att jäsa och bilda mer fria fettsyror.
Om kon ges lättsmält foder med högt innehåll av kolhydrater och lite fibrer då slösar kon med näringen och ökar paradoxalt nog sin passagehastighet. Det kommer ut mycket osmält näring, både protein och energi och näringstätheten i tarminnehållet ökar. Detta kan ställa till problem då det börjar jäsa på olika platser i magtarmkanalen.
Bäst är att titta på komockan, den ska vara lagom fast med tendens till ringar då har kon fått rätt balans i sin utfodring.
