Däggdjur har gynnats av evolutionen då de har många fördelar i konkurrensen om resurser. En av de stora fördelarna är att moderdjuret tillverkar den optimala födan åt sin avkomma, något som gör att moder och unge kan vistas i miljöer där de inte har tillgång till någon lämplig ”ungdjurs-föda”. Hondjuret blir också mer oberoende av årstid och väderlek vid tidpunkten för ungens födsel. Exemplen på detta är otaliga, från de blinda, sälkuten på vinterisen, de nakna musungarna i boet, de små björnungarna som föds mitt i vinter, och de stora gräsätarnas ungar som, genom mjölken, snabbt får växa sig tillräckligt stora och välutvecklade för att kunna klara den svårsmälta dieten de ska äta som vuxna.
Våra nötkreatur härstammar från de nu utdöda uroxen. Det går därmed inte att studera hur nötkreatur beter sig som helt vilda djur, eller hur evolutionen påverkar deras fortsatta utveckling. Vi får nöja oss med att studera de nötkreatur som lever under så naturliga förhållanden som möjligt och även i viss mån extrapolera observationer från vilda arter med samma födoval.
Nötkreatur är stora idisslare som främst äter gräs och löv. Genom att svepa i sig gräset med tungan, senarelägga tuggandet och snabbt fylla sina stora förmagar, kan de konsumera mycket stora mängder foder på kort tid. Denna egenskap har sin fördel i att minimera tiden de exponeras för rovdjur samtidigt som de hinner före andra långsammare gräsätare. Detta födoval har dock ett pris, nämligen att det kräver en stor kropp, bra tänder och väl utvecklad våmflora. Alla egenskaper som den nyfödda kalven av naturliga skäl saknar.
Det finns små idisslare som klarar sig med en annan strategi nämligen, ett mer tidsödande och arealkrävande, selektivt betande med större andel frön, knoppar, späda löv och lavar, men vi ska koncentrera oss på nötkreaturen nu.
Kalvar är i naturligt tillstånd ”stannare” och kalven trycker, den första tiden, på en skyddad plats, när kon går för att beta. Kalvar diar runt 6 till 10 gånger per dygn i början, mer sällan ju mer mjölk kon ger, och i takt med att kalven växer minskas di-tillfällena till 2-3 per dygn.
Mjölken ger kalven all näring den behöver, utom järn, vilket det finns gott om i den naturliga miljön. Diande kalvar har mycket små förmagar och genom en speciell ränna, slussar mjölken rakt ner i löpmagen. Komjölken är rik på kasein vilket gör att mjölken koagulerar i kalvens löpmage och ger en lång mättnad. Kalvens tarmar skonas av att små mängder mjölkkoagel, i taget, släpps ut i tarmen.
Genom att födas på våren ges kalven god tillgång på gräs med högt protein och energiinnehåll men trots det är det mjölken som ger tillväxt de första månaderna. Gräset är dock förutsättningen för moderdjurets mjölkproduktion, vilken uppgår till minst 20 L per dag, ibland mer.
Vid en till två veckor börjar kalvarna bilda egna flockar, vaktade av något äldre djur. Kalvarna lär sig beta av andra kalvar och äldre djur men betar fortfarande bara ca 15 minuter per dag vid tre veckors ålder. Inte förrän vid 6 till 7 månaders ålder betar ungdjuret lika länge som ett vuxet djur och då det ännu inte fått full storlek på sina förmagar är mängden gräs de kan äta begränsad.
En kalv i naturlig uppfödning diar så länge den får. Det är alltså kon som driver bort kalven från mjölken. Detta sker olika tidigt hos olika individer, troligen beroende på när kon sinar. Vid en ny dräktighet brukar mjölkkor sinas 8-6 veckor före nästa beräknad kalvning.
