Inledning
Luftvägsinfektioner i den svenska grisuppfödningen har ökat under senare år (Figur 1). Dynamiken och förekomsten av olika infektioner såsom Actinobacillus pleuropneumoniae (AP), Mycoplasma hyopneumoniae (Mhyo), Influensa A och Pasteurella multocida har undersökts i flera studier (2, 8) och det är välkänt att suggor kan vara symtomlösa smittbärare av dessa smittämnen (3), liksom att smågrisar kan smittas redan under diperioden (4). Resultaten från studien om förekomst av APP i tonsiller i suggor som genomförts under 2019 (1) visade dock att det inte fanns några tydliga samband mellan förekomst av APP i tonsillerna hos suggor och mängden antikroppar i blodet. Däremot förekom kroniska förändringar på lungorna hos suggorna vilket visade att lunginfektionerna inte läkt ut fullständigt, något som även antyds i figur 1 där den ökande förekomsten av kroniska brösthinneärr för såväl slaktgrisar som suggor åskådliggörs över tid. Med nuvarande analysmetoder verkar det därför inte möjligt att identifiera ”högrisk-suggor” och slakta ut dessa för att minska smitt-trycket i en besättning.
Figur 1. Prevalensen av registreringar för brösthinneärr vid slakt under perioden 2005-2018. Nationella slaktdatabasen.
Vi behöver därför finna andra vägar för att minska smittspridningen. Exempelvis har Mhyo ansetts vara en primärinfektion som kan bana väg för andra luftvägsinfektioner. En annan teori som framförts är att gyltor som grisar in för första gången kan medföra risk för spridningen av infektioner eftersom de ännu inte uppnått en immunitet som är relevant för den nya miljö de befinner sig i. Inköpta gyltor kan infekteras med flera smittämnen, exempelvis APP , vid introduktionen i ny besättning och gyltorna kommer då att härbärgera bakterierna i tonsillerna (3). Påfrestningarna på gyltorna vid grisning tillsammans med transfereringen av skyddande antikroppar från den egna cirkulationen till råmjölken skulle då kunna leda till en aktivering av APP -infektionen vid grisning och därmed riskera att smågrisar smittas redan under digivningen.
En provtagning för att undersöka förekomsten av antikroppar riktade mot alla olika serotyper av APP genomfördes under 2017 i de 30 livdjursbesättningarna som då fanns i Sverige. Antikroppar riktade mot APP serotyp 2 som är den allvarligaste serotypen av APP i Sverige påvisades inte i någon besättning upp till 20 veckors ålder och endast i två av besättningarna vid 30 veckors ålder (7). Avseende APP serotyp 3-6-8 påvisades aldrig antikroppar hos 10 veckor gamla djur, men vid 20 veckors ålder påvisades antikroppar i tre av de 30 besättningarna (7).
Det förefaller därför sannolikt att gyltor antingen smittas av APP när de kommer i kontakt med djuren i den nya besättning de kommer till, eller att de bär på APP -bakterier i tonsillerna redan vid ankomsten. Under den sista månaden av dräktigheten förflyttas antikroppar från cirkulationen till råmjölken (6) och moderdjuren som får lägre koncentrationer av cirkulerande antikroppar blir därmed själva mer känsliga för störningar såsom infektioner. Subkliniska infektioner i exempelvis tonsillerna kan då spridas inom ett djur och även smitta andra grisar. Även den stress som uppstår i samband med grisning, eller i samband med introduktionen på den nya gården, kan tänkas trigga igång en utsöndring av APP (eller andra mikrober).
Därför bör sättet som nya gyltor introduceras i besättningen kunna ha betydelse för huruvida de själva kommer att vara smittförande eller inte när de så småningom grisar in. Det finns besättningar som under mycket lång tid har undvikit problem med luftvägsinfektioner hos de växande djuren och det är rekryteringsförfarandet i en sådan besättning (Besättning 1) som inspirerat till denna studie där målsättning varit att försöka definiera lämpliga strategier vid rekrytering av avelsdjur.
