Av lössen finns det två sorter som är besvärliga hos får. Den ena är pälslusen som är en till två millimeter lång och syns för blotta ögat. Den lever på mjäll, håravfall och hudsekret och ses vanligen i hals- och mankregionen samt vid svansroten. Den andra är den blodsugande lusen som är något större än pälslusen och som mestadels uppehåller sig på fårets bakkropp. Lössen åstadkommer besvär i form av klåda och håravfall. Symptomen är vanligast på vintern. Ofta ses en missfärgad ull orsakad av ohyrans avföring. Vid massiva angrepp kan tackorna bli oroliga och rastlösa.
Lusflugor och flugor
Lusflugorna är fem till åtta millimeter stora vinglösa flugor som suger blod. De trivs bäst på halsen, manken och bålen. De framkallar ofta kraftiga irritationer och sätter ned fårens motståndskraft, vilket medför att djuren blir mer mottagliga för andra sjukdomsangrepp. Spyflugan lägger sina ägg i sår och i ull som är gödselbemängd på grund av diarréer med mera. Äggen kläcks efter 8–24 timmar och larverna kan sedan med hjälp av enzymer tränga sig in i hud- och muskellager. Angrepp av spyflugor är vanligast under perioder med varm och fuktig väderlek.
Skabb
Till skabbdjuren hör fotskabben (Chorioptes) eller benskabben som den också kallas för. Det är en besvärlig parasit som kan åstadkomma problem i en del fårbesättningar. Skabbdjuret trivs på de nedre delarna av benen där det ger klåda och ullavfall. Fåren blir oroliga av klådan och står ofta och stampar hårt i marken. Skabbdjuret ses inte för blotta ögat varför diagnosen i de flesta fall ställs med hjälp av skrapprov från infekterad hud. Den allvarliga sjukdom som huvudsakligen går under namnet fårskabb (Psoroptes) finns inte i Sverige. Fårskabben angriper inte bara benen utan också en stor del av kroppen.
Fästingar och knott
Fästingar förekommer huvudsakligen i södra delen av landet, men har under de senaste åren även spridit sig norrut. Parasiten är i sig själv inte farlig, men den har stor förmåga att överföra bakterier och virus till fåren då den suger blod. De bakterier som kan överföras är Borrelia och Anaplasma. Den senare orsakar betesfeber (anaplasmos) som ger hög feber och nedsatt motståndskraft mot andra sjukdomar, till exempel ledinflammationer. Vanligen ställs diagnosen anaplasmos genom blodprov. Då sjukdomen uppträder måste de sjuka fåren behandlas med ett kraftigt antibiotikapreparat, ofta av typen bredspektrumantibiotika. Knotten biter sig främst fast i ljumsken och på bukens undersida. Tackorna klarar sig i regel bättre än lammen då de har lärt sig att lägga sig ner då angreppen kommer. Kraftiga angrepp uppträder mestadels på våren då det sker ett väderomslag från kyla till värme. Giftet som knottet producerar kan i värsta fall åstadkomma en så stark påverkan på hjärta och blodkärl att lammen dör.
Skydda sig
De flesta fårägare är idag medvetna om behovet att klippa sina tackor två gånger per år och kravet att klippa minst en gång per år. Klippningen brukar ske i god tid före betäckning och cirka en månad före lamning. Genom klippning försämras hudparasiternas överlevnadsmöjligheter. Det är också i samband med klippningen som parasiterna upptäcks och lämplig behandling kan sättas in. De flesta preparaten som används på marknaden är pour-on-preparat som hälls i en sträng på ryggen. Bäst resultat fås om fåren är nyklippta vid behandlingen. För behandling krävs receptbelagda läkemedel, kontakta din veterinär. (Uppdaterad febr. 2017)
