Artikeln är publicerad i tidningen Allmogefåret nr 1-2023
Smittar på betet
Inälvsmaskar lever som vuxna i värddjuret och förökar sig genom att ägg sprids via fårets träck. I ströbädd och i vinterlandskap kan parasitäggen inte utvecklas vidare till de smittsamma larverna. Därför är det bara betande djur som blir infekterade av inälvsmaskar. Lammen möter alltså smittan först när de betar gräs
Betesburna parasiter, alltså maskar som smittar fåren när de äter gräs på betet, är det enskilt största veterinärmedicinska problemet hos får och de växande lammen är extra känsliga för angrepp. Parasiterna måste följaktligen kontrolleras för att uppnå god djurvälfärd och hållbar produktion. Strategierna består av olika beteshygieniska åtgärder i kombination med avmaskning då det behövs. Det finns ett flertal olika arter av maskar som parasiterar på får, och det är viktigt att veta vilka som är aktuella att bekämpa eftersom sätten varierar beroende på vilken/vilka maskar det gäller. Trots ett mångårigt och intensivt sökande efter alternativ till avmaskning har det visat sig vara svårt att utöva effektiv parasitkontroll hos får utan tillgång till avmaskningsmedel. Effektiva avmaskningsmedel är alltså en förutsättning för framgångsrik parasitbekämpning, vilket även gäller ekologiska besättningar och i synnerhet när stora magmasken (Haemonchus contortus) påvisas. Det bör dock betonas att även andra arter kan ställa till problem vid massförekomst.
Åtgärder på betet
För att begränsa smittrycket är det bra att ha gott om bete till fåren. Kan en yta ”vila från får” en hel säsong är de allra flesta parasiterna borta tills fåren kommer dit. Växelbete med andra djurslag såsom hästar och nötkreatur är toppen ur parasitsynpunkt även om de sistnämnda även kan ha stora leverflundran. Att använda återväxt efter vallskörd är också väldigt framgångsrikt; en vanlig modell är att vårfödda lamm släpps på sådan ”ren” och näringsrik yta efter avvänjning.
Om det varit en lång period av torka så är det bra om man kan flytta fåren till nytt bete när regnet kommer. De parasiter som hopats nära träckhögarna p g a att det varit torrt kan annars förflytta sig utåt och utgöra betydande smittrisk för betande får när vätan kommer.
Att ha en god utfodring; gott om bra bete och mineraler samt salt och friskt vatten borgar också för att fåren är välnärda och friska och därmed kan stå emot parasiterna på ett bra sätt.
Tackorna sprider smittan till lammen
Med stigande ålder och allteftersom djuren möter parasitsmitta utvecklar de motståndskraft mot dem. Därför är unga djur betydligt känsligare för parasitangrepp och bidrar i stor utsträckning till att parasitsmittan byggs upp till allt högre nivåer i hagarna. Provtagning och eventuell behandling av tackor före betessläpp syftar alltså till att skydda lammen. Skicka alltså in träckprover, gärna några veckor eller minst en vecka före planerat betessläpp, dock inte tidigare än mitten av april. En del maskar lägger färre ägg under vintern och därför kan provresultatet bli missvisande (falskt lågt) om det tas för tidigt på säsongen.
Det faktum att lammen är känsligast är också bakgrunden till råd som rena välkomstbeten och lågt parasittryck till framför allt förstagångsbetare/växande lamm.
Förebygg i första hand, men behandla vid behov
Varje avmaskningstillfälle, i synnerhet om det utförs vid felaktig tidpunkt, innebär en risk för att parasiterna ska utveckla resistens. Avmaskning ska därför som regel bara göras efter träckprovsanalys, dels för att fastställa om parasitproblem föreligger eller inte, dels för att kunna välja rätt preparat i de fall behandlingsbehov konstateras. Vid träckprovsanalyser undersöks både parasiternas artsammansättning och mängden av olika parasitägg i träcken. Det är vidare viktigt att begränsa antalet avmaskningar och samtidigt fastställa den mest effektiva tidpunkten för behandling i varje enskild besättning för att förhindra resistensutveckling.
Rätt dos i lugn och ro
Det är viktigt att fåren får i sig avsedd dos och därför rekommenderas att alla inblandade arbetar lugnt och metodiskt och att särskild ingivare används, alltså en avmaskningspistol kopplad till dunken med läkemedlet. Om automatik sköter doseringen så måste den kalibreras regelbundet. Vidare bör man väga åtminstone några individer för att kontrollera om viktskattningen fungerar. Det är bättre att ge lite för mycket än lite för lite. Underdosering gör att den avsedda effekten uteblir, och dessutom ökar risken för att parasiterna utvecklar resistens mot avmaskningsmedlet.
Ägg. Foto: Vidilab
Vad betyder 0 epg
Provsvaret 0 epg (ägg per gram) betyder att det inte hittas parasitägg vid undersökning av 3 g träck vid McMaster-räkning. Den minsta detektionsnivån är 50 epg, vilket innebär att i de fall när inga ägg hittas är det verkliga antalet parasitägg i provet i själva verket mindre än 50 ägg per gram träck.
Vid 0 epg är det alltså så få äggläggande maskar hos fåren att man inte kan påvisa några ägg enligt gängse träckprovsundersökning men det betyder inte att djuren är helt maskfria.
I de allra flesta fall innebär provsvaret 0 epg att man då inte har något att vinna på att avmaska djuren. Undantag gäller i första hand vid införsel av djur till en ny besättning, där vi också rekommenderar avmaskning oavsett träckprovsresultat.
Karantänsråd
Förflyttning av livdjur innebär alltid en risk för att olika smittämnen ”följer med” så var alltid noga med var inköpen kommer – åk först för att bara titta i säljarbesättningen och be alltid om en ifylld Djurägarförsäkran; ett dokument som kan hämtas bland annat på Gård & Djurhälsans och Fåravelsförbundets hemsidor där säljaren redogör för läget i besättningen.
Vi råder att kolla parasitstatus och avmaska första dagen i karantänen på stall, och därefter kontrollera behandlingsresultatet 7-14 dagar efter avmaskningen. Det är såklart betydligt svårare att angripa eventuella problem efter att djuren varit på bete och därmed haft tillfälle att sprida parasitsmittan till övriga djur på den nya gården.
Resistens mot avmaskningsmedel
Möjligheten till parasitbekämpning hotas naturligtvis när maskarna utvecklar motståndskraft (resistens) mot läkemedlen, vilket under senare år har rapporterats från allt fler länder med omfattande fårproduktion. Resistens hos fårets rundmaskar mot preparat ur de två grupperna som vi har till får i Sverige, bensimidazoler och makrocykliska laktoner, är ett växande problem internationellt sett, och i vissa områden har detta fenomen till och med resulterat i att fårproduktionen har tvingats upphöra.
G&D och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) undersökte resistensläget bland fårens parasiter för femton år sedan. Undersökningen visade att vi, i motsats till rapporter som ges från många stora fårländer, hade ett bra läge vad gäller parasitbekämpning med hjälp av avmaskningsmedel. Endast i två av 45 besättningar sågs tydliga tecken på resistens, och i båda fallen endast mot bensimidazolen Valbazen®. Det visade sig att resistensläget i Sverige var väldigt gynnsamt, avmaskningsmedlen fungerade alltså mycket bra, bland annat tack vare en tradition av goda rutiner under betessäsongerna och kanske även tack vare en betydande stallsäsong.
Sedan dess har tyvärr läget försämrats och redan 2013 fastställdes även att det fanns besättningar med parasiter som var motståndskraftiga, resistenta, även mot ivermektin som är verksam substans i preparat såsom Ivomec® och Noromectin®.
Under sommaren och hösten 2022 har vi haft möjlighet att upprepa en mindre studie där 20 av besättningarna undersöktes på nytt, sammanställning och rapport från denna väntas inom kort.
Rundmaskens livscykel.
Behandlingskontroller
Som ett första test för att fånga upp eventuell resistens kan man utföra en så kallad behandlingskontroll. Detta innebär att man tar ett uppföljande träckprov som analyseras 7-14 dagar efter avmaskning, för att få en indikation på hur behandlingen fungerat.
Om behandlingskontroll visar att avmaskningen inte fungerar gäller det att först analysera hur själva avmaskningsproceduren gått till; 1) har avmaskningsmedlet förvarats korrekt, 2) har doseringspistol använts och var den kalibrerad, 3) har djuren vägts och doserats på rätt sätt.
För att kunna fastställa om fåren är infekterade med resistenta parasiter måste man därefter ta till den så kallade FECRT metoden där effekten av olika avmaskningsmedlen testas genom att man tar träckprov på femton får och avmaskar dem, och sedan på tio av dem som hade mest parasiter 7-14 dagar efter avmaskning. I de fall mer än 5 % av äggutskiljningen kvarstår och viss statistisk säkerhet i beräkningen (nedre konfidensintervall under 90 %), är tolkningen att resistens mot preparatet har konstaterats.
Allt är inte parasiter
Det finns förstås många orsaker till nedsatt tillväxt och diarré och som alltid är det svårt men viktigt att veta grundorsaken för att vidta rätt åtgärd. Det är inte alltid parasiter som orsakar att lammen drabbas av diarré; alltför kraftigt bete framför allt i kombination med regnrika perioder är också en vanlig diarréorsak hos betande djur. Även motsatt förhållande gäller, alltså att lammen kan ha alldeles för hög parasitbörda utan att de visar symtom i from av diarréer.
Stora magmasken
I cirka 30 % av de besättningsprover som skickas till Vidilab har stora magmasken, Haemonchus contortus, påvisats. Det är en mer elakartad parasit, som orsakar kraftig blodbrist hos får och kan leda till dödsfall. Som vanligt, drabbas framför allt lammen, men även vuxna får, t ex högdräktiga tackor, kan dö. Typiska tecken hos sjuka djur är den vätskeansamling som ibland ses som en äggstor påse ”under hakan” (mellan underkäksbenen), och påtagligt bleka slemhinnor, vilket kan ses i munhålan och på insidan av ögonlocken. Om fåren inte har så många maskar kan de i stället visa diffusa symtom som dålig aptit, nedsatt tillväxt och sämre mjölkproduktion. Den ger alltså inte någon diarré. Stora magmasken förökar sig ytterst snabbt och kan, under för parasiten gynnsamma betingelser alltså varmt, fuktigt och många betande får, finnas i stora mängder på betet. Den är däremot väldigt dålig på att övervintra på betet, vilket gör att man kan använda ett nersmittat bete även följande säsong men helst inte första betesmånaden. Fåren kan insjukna även under stallsäsongen trots att parasiten inte smittar från ströbädden. Djuren tar ju med sig de maskar de har fått i sig på betet in på stall. En del stora magmaskar är aktiva inne i fårets kropp hela vintern medan andra kan ligga i vinterdvala och förvärra fårets blodförlust när de vakna till våren.
Stora leverflundran
Stora leverflundran måste ha tillgång till vissa snäckor som sin mellanvärd, för att kunna utvecklas till smittsamt stadie. Både snäckorna och parasitens frilevande stadier är vattenkrävande och därför ingår det i parasitbekämpningen att undvika sanka beten och översvämningsmark. Stora leverflundran kan infektera en lång rad av djur (även vilt), men är i huvudsak en idisslarparasit. Den smittar alltså även nötkreatur, men fåren påverkas mer. Ska riskbeten användas för båda djurslagen så rekommenderar vi att fåren får gå där först då huvudsakliga smittan sker på sensommar/höst. Den fullt utvecklade flundran parasiterar i gallgångarna och liksom stora magmasken orsakar även denna blodbrist, vilket kan visa sig som käftgropsödem. Den är svår att påvisa via träckprov, och bästa sättet att ha koll i besättningen är via slaktskadestatistik eftersom levrarna alltid besiktigas vid slakt. Se alltså till att du får denna information vid slakt.
Bandmask
De flesta maskarna är små och finns inuti fåren så vi ser dem aldrig eller mycket sällan Undantaget utgör bandmasken med sin respektingivande halvmeter, där segment av masken kan kommat ut med avföringen. Delar, någon-några centimeter långa, av bandmasken ses ofta som gulvita och slemmiga bitar i träcken. Bandmasken ger trots sin storlek väldigt sällan upphov till några problem och därför bortser vi i princip från den.
Koccidier på stall och i rastgårdar
De enda tarmparasiterna som utgör smittorisk även på stall och i rastgårdar utan bete är koccidierna. De är encelliga och behöver inte någon utveckling på betesmark. Vanligen drabbas ca en till två månader gamla lamm som kan insjukna i koccidios med kraftiga, ibland blodblandade, diarréer.
Diagnosen ställs genom att väga samman sjukdomsbild och träckprovsresultat, ibland kombinerat med obduktion. Gängse avmaskningsmedel har inte effekt mot koccidier utan dessa behandlas med helt andra läkemedel. Vanligen behandlas hela lammgruppen med engångsdos av Baycoxine®, parallellt med andra åtgärder såsom byte till annat stallutrymme eller annan rastgård. Behandlingen hjälper framför allt de lamm som ännu inte insjuknat, de som är dåliga får bäst hjälp genom att ge inköpt vätskeersättning. Koccidierna är mycket motståndskraftiga mot yttre påverkan såsom värme, kyla och olika saneringsmedel. Parasiter från ena årets lamm kan alltså finnas kvar i miljön till nästa generation av lamm påföljande år. Därav rådet att om man har rastfållor till tackor med små lamm så bör man ha minst två ytor som man kan alternera mellan vart annat år.
Rådgör med din veterinär
Det är en djungel av saker att hålla reda på och ta hänsyn till för att sträva mot effektiva och hållbara parasitstrategier, i bästa fall kan man fascineras av hur komplext det ofta är. Sök gärna mer information till exempel på G&D:s hemsida, men använd din veterinär för att få hjälp med gårdsanpassad rådgivning. Receptbeläggning innebär ju t e x att djurägare och veterinär ska överlägga och samarbeta kring beslut för varje avmaskning. Vid en sådan diskussion tar veterinären beslut om preparatval och dosering. Ett gott behandlingsresultat ligger ju i allas intresse – utom maskarnas!
Några goda råd i punktform:
- Köp få livdjur från ”rätt” besättningar – (djurägarförsäkran, karantänsråd)
- Skydda lammen från hög parasitbörda
- Använd rent välkomstbete
- Släpp på återväxt (efter skörd eller annat djurslag) efter avvänjning av lamm
- Sträva efter goda betesrutiner – låt beten ”vila från får”
- Avmaska på rätt sätt och följ upp resultatet
