Projektet har utförts av Katinca Fungbrant och Anett Seeman med projektstöd från Jordbruksverkets landsbygdsprogram.
Projektet gjordes mot bakgrund av det ökande intresset för uppfödningssystem som inte är beroende av stora mängder halm eller annat strömaterial varav liggbåsstall är ett alternativ. Syftet med projektet var att samla in kunskap om djurhälsa och produktionsresultat i befintliga liggbåsstallar för att kunna använda denna i rådgivning för dessa system.
Vi har tillsammans besökt fem besättningar i södra Sverige som köper in minst 200 mjölkraskalvar årligen och där slutgödningen sker i liggbåsstall. Besöken utfördes under mars och april 2014.
Vid besöket dokumenterades stallarnas utformning och inköpsrutiner. Djurobservationerna omfattade djurens renlighet, hull, hälta, svullnader, avvikande klövform, hårlöshet och sår, som registrerades i ett protokoll. Djurhälso- och produktionsresultat samt foderlistor samlades in i samtliga besättningar. Stor vikt lades vid att samla in djurägarnas erfarenhet av liggbåsstall och de förändringar som gjorts eller önskats göra sedan stallet byggdes.
Utfodring i projektbesättningarna
Djuren i besättningarna utfodrades med för södra Sverige traditionella fodermedel med gräsensilage som den största enskilda ingrediensen i foderstaten. I samtliga fem besättningar bedömdes foderstaten som balanserad och att den uppfyllde djurens näringsbehov. Samtliga besättningar hade fullfoderutfodring. Det förekom skillnader både i ingående fodermedel och var på normskalan som fodergivan och foderstatskontrollerna fanns.
Besättningarna utfodrade med mixervagn 1-2 gånger per dygn och man sköt fram fodret till djuren minst en gång mellan utfodringarna.
Inköp
Tre av besättningarna köpte in mjölkdrickande kalvar från mjölkbesättningar där de hade ett mellangårdsavtal och två besättningar köpte in avvanda mjölkraskalvar från mellangårdsavtal, men kompletterade ibland upp med avvanda kalvar från kalvförmedling. Samtliga kalvar togs emot i mottagningsstall med djupströ med eller utan skrapgång eller i kalvhyddor.
Gruppering
De medverkande besättningarna hade 23 till 32 tjurar per grupp. I två av besättningarna fanns även en box med plats för 16 djur för de största tjurarna. Samtliga besättningar strävade efter att sätta in grupper med jämnstora djur. Detta gjorde att djurgrupperna i boxarna hade liten spridning storleksmässigt. Djurgrupperna blandades inte efter insättning.
Produktionsresultat
Besättningarnas slaktresultat överensstämde väl med slakteriernas medelvärde vad gäller slaktvikt, formklass och fettgrupp. Samtliga fem besättningar i studien hade lägre slaktålder än genomsnittet för mjölkrastjurar i Sverige vilket tyder på att djuren har kapacitet att växa och utveckla en bra slaktkropp i liggbåssystem.
Det var förhållandevis stora skillnader i slaktålder mellan besättningarna, även om man jämför med besättningar med likvärdig slaktvikt. Ingen enskild faktor kunde förklara spridningen som sannolikt kunde relateras till flera faktorer t.ex. utfodringsintensitet, hälsa, inredning och skötsel.
Djurobservationer
I studiebesättningarna såg tjurarna överlag rena, fina och friska ut. Det hördes ingen hosta i stallarna vid besöket. Mindre än 1 % av tjurarna observerades med avvikande klövform, sår eller lågt hull. Den vanligaste observationen bland de tyngsta tjurarna var svullen has eller framknä. I genomsnitt hade 12 % av tjurarna minst en svullen has eller svullet framknä med en spridning mellan besättningarna från 1 % till 17 %.
Slaktanmärkningar
Endast slaktanmärkningar som skulle kunna ha en koppling till liggbåssystem har undersökts i projektet. Det var inte några avvikelser i andelen slaktanmärkningarna hos de fem besättningarna
jämfört med medelvärdet i Sverige. Spridningen motsvarade sannolikt en normalfördelning.
Renlighet
Vid besöket bedömdes tjurarnas renlighet enligt samma skala som används inom kontrollprogrammet ”Utegångsdjur utan ligghall – nötkreatur”. Bedömning av renhet gjordes från hasen och upp över bakdelen till en tänkt linje mellan höft- och sittbensknöl till kategorierna ren, något smutsig eller smutsig.
De äldre tjurarna var rena och endast 3 % var något smutsiga. Två besättningar hade problem med renligheten hos tjurarna vid insättningen i liggbåsstallet.
I besättningarna fanns olika uppfattning om betydelsen av liggbåsens bredd för djurens renlighet vid insättning av kalvar. Den första uppfattningen var att i smala korta bås låg kalvarna rätt och gödsling gjordes i skrapgången när de reste sig. En risk med smala bås var att det tog längre tid för kalvarna att lära sig ligga i liggbåsen och att kalvarna därmed inte utnyttjade båsen utan istället lade sig på skrapgången. Smala bås till kalvar tycktes fungera bättre om djuren tidigare vant sig vid boxsystem med avskild liggyta och skrapgång, t.ex. djupströbädd med skrapgång än om de inte haft tillgång till skrapgång tidigare.
Den andra uppfattningen var att breda bås till de minsta djuren gjorde att de lättare gick upp och lade sig i liggbåsen men med följden att de ofta låg snett eller låg felvända i båsen och gödslade i liggbåset vilket medför ett merarbete i besättningen med att skrapa båsen rena och strö. Projektets besättningar ansåg att det var avgörande att kalvarna var rena vid insättningen om de skulle vara rena i liggbåsen samt att hygienrutinerna därefter också var goda. Det var extra viktigt med riklig mängd strömaterial hos de yngre/mindre tjurarna och att man skrapade rent liggbåsen från gödsel dagligen.
För att få rent på skrapgångarna är det viktigt att gjutningen av golvet är riktigt utförd med fall mot mitten av gången så att urinen kan dräneras bort. Ansamlas gödsel bakom liggbåsen så för djurens klövar upp gödsel i liggbåsen som smutsar ner liggytan och det liggande djuret. Av samma anledning kan svansen, om den ligger i gödseln på skrapgången, smutsa ner ryggen. Renligheten blir bättre med fler skrapningar. Skrapan bör gå minst varannan timme dagtid.
Projektet har omfattat mjölkrastjurar som är relativt tunnpälsade jämfört med köttrastjurar. För att förbättra hygienen hos köttrastjurar är det särskilt viktigt att klippa dem vid insättning.
Stö
I de studerade besättningarna ströddes liggbåsen antingen med halm eller sågspån. Spånet kördes in med teleskoplastare eller kranbil och placerades framför liggbåset så att djuren själva kunde riva ner det i båsen. Hos de yngre djuren ströddes för hand. En besättning placerade småbalar av halm framför liggbåsen och angav att halmen också fungerade som sysselsättning för djuren.
I nästa nummer kommer vi att skriva om djurägarnas råd för att bygga liggbåsstall med god djurhälsa samt råd för hur man förebygger oplanerade utgångar. Vi vill rikta ett stort tack till de besättningar som tagit emot oss, visat oss runt på gård och i stallar och generöst delat med sig av sina erfarenheter.
Katinca Fungbrant
Djurhälsoveterinär Staffanstorp
Anett Seeman
Husdjursagronom Hörby
