I projektet ”Fotröta i svenska fårbesättningar 2007–2009 sanering och friskförklaring” visades att det är möjligt att sanera och friskförklara fotrötesmittade fårbesättningar under svenska förhållanden. I vissa projektbesättningar kvarstod dock tecken på fotröta ett år efter saneringsförsöket. Genom att följa besättningar som inte lyckats bli fria efter den första saneringen ville vi i det här projektet undersöka om ett andra försök kunde leda till total frihet från fotröta. Vi ville också undersöka om de besättningar som var friska ett år efter saneringen fortfarande var friska ytterligare ett år senare.
Innan kontrollerna i de båda undersökningarna skulle djuren ha utsatts för sommarens provocerande väder (fukt och värme), men inga förebyggande behandlingar skulle ha utförts under året. Samtliga djur som köptes in till projektbesättningarna under året hade genomgått karantänsbehandling mot fotröta enligt fårhälsovårdens rekommendationer.
Undersökning nummer 1
I undersökning nummer 1 ville vi undersöka om det lönade sig att upprepa saneringen för de som inte lyckats med den första. Fem besättningar som radikalt minskade förekomsten av fotröta, men inte helt blev av med sjukdomen i projektet ”Fotröta i svenska fårbesättningar 2007–2009 sanering och friskförklaring” genomförde en ny sanering hösten 2008 tillsammans med ytterligare en besättning som inte hade kunnat friförklaras. I de fall där endast enstaka djur med tecken på fotröta förekom vid den klövinspektion som gjordes före det andra saneringsförsöket slaktades dessa ut.
Därefter genomförde djurägaren en serie fotbad i 10 procent zinksulfatlösning (w/v) tre gånger med en till sju dagars mellanrum. Djuren fick stå i fotbadet i 15–30 minuter och torka i 30–60 min på hårt underlag. Efter varje fotbad förflyttades djuren till beten där inga idisslare hade vistats de senaste 14 dagarna. Saneringarna gjordes under perioden augusti-september när antalet djur i besättningarna var så få som möjligt. Ett år senare undersökte vi klövarna på alla djur i besättningarna. Inga tecken på fotröta sågs i någon av de undersökta besättningarna.
Undersökning nummer 2
I undersökning nummer 2 ville vi undersöka om en sanering innebar långsiktig frihet från fotröta. För att bekräfta saneringsmodellens tillförlitlighet i ett längre perspektiv ville vi göra uppföljande undersökningar av klövstatus i besättningar som varit fria från tecken på fotröta vid slutinspektionen i projektet ”Fotröta i svenska fårbesättningar 2007–2009 sanering och friskförklaring”. Två av besättningarna hade upphört med fårhållning. I sex besättningar som inte visat tecken på fotröta ett år efter sanering undersöktes alla klövarna igen.
Vid undersökningen konstaterades om besättningarna fortfarande var fria från fotröta. I två besättningar bedömdes klövstatus genom telefonintervju med djurägaren. Det visade sig att de åtta besättningar som ett år efter sanering uppvisade frihet från tecken på fotröta ett år senare fortfarande var fria (Tabell 1).
Tabell 1. Förekomst (%) av fotröta hos får i 13 besättningar, n=antal undersökta får. Klövarna undersökta vid tre tillfällen: före sanering 2007 samt efter sanering 2008 och 2009.
*) Klövarna ej undersökta av veterinär, uppgifterna baserade på telefonintervju med djurägaren.
Långsiktig frihet från fotröta
En slutsats i projektet är att de sanerade besättningar som friförklarats kan bibehålla sin status som fotrötefri minst ett år förutsatt att de följer fårhälsovårdens rekommendationer om karantänsbehandling på inköpta djur. Vid de två telefonintervjuer som genomfördes framkom att viktiga rutiner för egenkontroll av besättningens klövstatus var regelbundna inspektioner av klövarna och klövspalterna vid till exempel klövklippning eller lamning samt ökad vaksamhet och kontroll av halta djur. Den upprepade undersökningen av klövarna i de besättningar som deltog i projektet har lett till en ökad kännedom om den kliniska bilden av fotröta och hur sjukdomen kan skiljas från andra med liknande klövförändringar. En säkrare klinisk diagnostik har lett till att prov för bakteriologisk analys i många fall har blivit onödig.
Upprepad sanering lönade sig
Samtliga fem undersökta besättningar som med den första saneringen inte lyckats behandla bort sjukdomen klarade det i det andra försöket. Det talar för att det är möjligt att utrota fotröta i de flesta fårbesättningar. Utslaktningen av de enstaka djur som uppvisade tecken på fotröta efter den första saneringen kan ha bidragit till att den andra saneringen lyckades.
De flesta besättningarna som initialt hade en hög frekvens fotröta klarade inte målet på fotrötefrihet efter ett år. De hade dock minskat frekvensen radikalt (Tabell 1). Efter ett andra saneringsförsök konstaterades att dessa besättningar var fria från fotröta. Det talar för att frekvensen fotröta i besättningar som ska saneras är av betydelse för resultatet och att den bör vara så låg som möjligt, vilket också är erfarenheter från saneringsarbete i Australien. Projektet har befäst våra antaganden om huvudprinciperna för bekämpning av fotröta i svenska fårbesättningar. Projektet har också ökat kunskapen om tidsåtgång och metodik vid undersökning av ”friska” besättningar. Erfarenheterna kommer att vara en god grund till framtida certifiering av friska besättningar.
