Betesfeber, anaplasmos, gör fåren känsliga för andra infektioner
Sjukdomen benämns som betesfeber eller anaplasmos, och hos får resulterar den i hög feber, ofta över 42° C, och nedsatt motståndskraft/immunitet mot diverse andra smittämnen. Det finns en rad genetiskt olika anaplasma-bakterier; på ett och samma bete har man i Norge påvisat så många som
24 varianter!
Den mest allvarliga konsekvensen av smittan är de följdsjukdomar/sekundärinfektioner som uppstår då immuniteten kraftigt försvagas. Ledinflammation med åtföljande hälta ses ofta hos drabbade djur, men även t ex lunginflammation, plötsliga dödsfall eller nedsatt tillväxt förekommer. Symtomens art och omfattning varierar mycket, både beroende på individen som smittas och typen
av anaplasmabakterie såväl som typen av sekundärinfektion. Sjukdomsfall är som regel vanligare under maj/juni och september/oktober, en följd av att fästingar då har sina populationstoppar.
Projekt med stöd från Stiftelsen svensk fårforskning
Trots fortgående arbete med diagnostikutveckling och förebyggande åtgärder kvarstår farhågor hos många lammproducenter om betydande förluster bland betesgående lamm till följd av anaplasmos. Med stöd från Stiftelsen svensk fårforskning fick vi möjlighet att följa lamm på två gårdar, en i Östergötland och en på Gotland, under sommaren 2013. Huvudsakligt syfte med projektet var att genomföra strikta förebyggande åtgärder på gårdar med tidigare historik av anaplasmos, och studera effekterna av insatserna genom att följa lammen under samma betessäsong.
Vi valde alltså gårdar med tidigare dokumenterade problem med anaplasmos. De skulle dessutom ha minst 100 betesgående lamm, och god möjlighet att upptäcka och ta prov på djur med nedsatt hälsa och/eller tillväxt. Gränsen för nedsatt tillväxt sattes till mindre än 150 g/dag. Förebyggande behandling gjordes vid betessläpp (vecka 0) och 3 respektive 6 veckor senare. Tio slumpvis utvalda lamm per gård följdes sedan med blodprover vid fyra tillfällen. De provtogs vid varje behandlingstillfälle: vecka 0, vecka 3 och vecka 6 samt ytterligare en gång nio veckor efter betessläpp. Dessutom togs prov på sådana lamm som visade tecken på sjukdom, eller max fem
stycken med nedsatt tillväxt. Vid samtliga besök samlades även fästingar in från betet.
Svår diagnos
Att fastställa diagnosen anaplasmos på enskilda lamm kan vara problematiskt. Symtomen kan variera inte minst beroende på de olika sekundärinfektioner som lammen drabbas av. Att påvisa smittan säger inte heller att lammet är sjukt i anaplasmos. Att påvisa antikroppar eller smittämne är alltså inte detsamma som att fastställa att anaplasmos är orsak till lammets sjukdom eller nedsatta tillväxt, eftersom djuren också kan bli smittade utan att bli sjuka.
Att påvisa bakterien
I tidig akutfas kan man undersöka blodprov tagna i så kallade EDTA-rör med hjälp av molekylärbiologiska metoder för att se om bakterien finns i blodceller.
Att påvisa antikroppar
Vanliga blodprover, tagna i serumrör, kan användas för analys av antikroppar mot anaplasmabakterien. Antikroppar bildas då djuret möter smittan och kan påvisas tidigast några veckor efter infektion. Vidare kan positivt svar hos yngre lamm (upp till cirka två månaders ålder) bero på antikroppar från råmjölken, vilket i sin tur betyder att det är tackan som varit i kontakt med smittan.
Obduktion
Vid obduktioner av lamm som dött av anaplasmos är ofta mjälten kraftig förstorad, upp till 4-5 gånger större än normalt, och man kan även på samma sätt som i blodproverna påvisa bakterien i den. Om obduktionen visar att lammet har dött av till exempel akut lunginflammation gäller det att vara uppmärksam på att lunglidandet kan vara en så kallad sekundärinfektion medan grundorsak till
hälsostörningen är något annat – till exempel anaplasmos.
Fästingar
Den dominerande fästingen i landet, Ixodes ricinus, allmän fästing, har ett brett värdspektrum och omfattande geografisk utbredning, vilket gör den till en effektiv smittspridare för samtliga här förekommande fästingburna smittor. På Gotland och Öland har även arten Haemaphysalis punctata, fårfästing , påvisats som möjlig smittöverförare, och i en tidigare studie på Gotland avseende drygt 6 000 insamlade fästingar från fårbeten var den helt dominerande i antal (90 %). I det materialet var det ca 10 % av fästingarna som bar på anaplasmasmittan
I projektet samlades också fästingar vid fyra tillfällen på varje gård. Genom att dra ett något luddigt tygstycke, en så kallad fästingflagga, i maklig takt över lämpliga delar av fårhagarna kan man fånga upp de impopulära krypen. Under sommaren 2013 fångade vi endast ett begränsat antal fästingar på de båda gårdarna; I ricinus på Östgötagården och I ricinus samt H punctata på Gotland. Ingen fästing var smittad med anaplasmabakterier. Enligt tidigare svenska erfarenheter varierar mängden fästingar
kraftigt mellan olika år och även mellan olika hagar. Vidare har andelen fästingar som bär på smittan i våra tidigare studier av anaplasmasmittade områden varierat mellan 5 och 20 %.
Blodprover fyra gånger
Smittämne
Med hjälp av molekylärbiologisk metod (Polymerase Chain Reactinon, PCR) undersöktes förekomst av smittämnet i blodprover tagna 0, 3, 6 och 9 veckor efter betessläpp. Bland de tio lammen från Östergötland hade fyra stycken anaplasmabakterier vid något av provtagningstillfällena och tre stycken av Gotlandslammen. Vi kan alltså konstatera att smittan fanns i båda lammgrupperna även
under 2013. Sekvensering för att bestämma genotyp av Anaplasma visade att samtliga i Östgötabesättningen bestod av den vanligaste typen av A. phagocytophilum , alltså den man i huvudsak finner även på nötkreatur och häst. Fynden på Gotland matchade däremot inte med något i referenssamlingen på GenBank, även om de var genetiskt närbesläktade med den vi fann på Östgötagården. Då detta kan utgöra en ännu inte känd/beskriven genotyp ämnar vi undersöka dessa gensekvenser ytterligare.
Antikroppar
Vid undersökning för att påvisa antikroppar mot anaplasma-smittan visade majoriteten av lammen antikroppar vid första provtagningstillfället, alltså vid betessläpp. Det är ett resultat av att tackorna mött smittan föregående betessäsong och sedan överför antikroppar till sin avkomma via råmjölken. Man bör alltså inte använda serologisk undersökning av lamm under två månaders ålder för att ställa diagnosen anaplasmos hos lammen eftersom antikroppar från råmjölken då stör analysen. De senare provtagningarna på lammen visade dock överensstämmelse med svar från ovan beskrivna PCR-analys. De flesta lamm som uppvisade bakterier i blodet var också positiva serologiskt. I några fall (tre lamm) var de inte serologiskt positiva förrän provtagningen tre veckor efter att bakterierna
påvisats. Detta illustrerar att mätbara nivåer av antikropparna påvisas först några veckor efter att djuret blivit smittat.
Vidare var det ett djur som hade antikroppar men där ingen av provtagningarna visade förekomst av bakterier i blodet. Det torde vara ett resultat av det faktum att mängden bakterier i blodet varierar under en infektion, så att ett djur kan ge ett falskt negativt provsvar trots att det är smittat. För att ställa diagnos på besättningsnivå bör man därför ta blodprov från flera lamm i en besättning för att
öka säkerheten.
Döda/sjuka lamm och de med nedsatt tillväxt
Ingen av besättningarna upplevde att de hade några större problem med sjuka eller döda lamm sommaren 2013.
I Östergötland hittades inga döda lamm på bete, men blodprov togs från ett lamm som insjuknade och dog i slutet av maj, cirka 3 v efter betessläpp. Lammet hittades liggande i hagen med påverkat allmäntillstånd, trots att det hade observerats dagen innan utan några symtom. Lammet togs in på stall och behandlades med tetracyklin och antiinflammatoriskt medel, men påträffades död i boxen nästa morgon. I blodprov som togs i samband med behandlingen påvisades såväl anaplasmabakterier som antikroppar.
På Gotland skickades två lamm för obduktion, och en mjälte från ytterligare ett lamm som dött på bete, men i inget fall kunde anaplasmos diagnosticeras. I Östergötland provtogs 15 lamm som under någon period växt mindre än 150 g/dag på betet, och av dessa visade 7 att de hade anaplasmabakterier i blodet. På Gotland togs blodprov på 8 lamm med dålig tillväxt och 2 av dessa
hade bakterier i blodet.
Diskussion och slutsats
Projektet visade att lammen blev smittade trots noggrann och systematisk profylax enligt gängse rekommendationer. Samtidigt drabbades ingen av besättningarna av påtagliga problem som misstänktes härröra från anaplasmos under projekttiden. Bland det mindre antal lamm som blev sjuka eller växte dåligt påvisades anaplasmabakterier i ungefär samma utsträckning som hos de
slumpmässigt utvalda.
Kan det vara så att den förebyggande behandlingen mot fästingarna gör att lammen möter anaplasma-smittan men utan att utveckla de allvarliga sekundärinfektionerna? I december inbjöds Snorre Stuen, professor på Norges miljö- och biovetenskapliga universitet,
NMBU, till Uppsala för att bland annat diskutera projektresultaten. Han har fästingburna smittor och framför allt anaplasmos som sitt huvudämne, och han berättade att mycket har studerats och kartlagts men också att oändligt mycket fakta ännu saknas. Att mycket återstår att belysa stör förstås utvecklingen av effektiv profylax, kontroll och bekämpningsstrategier för anaplasmabakterien. Snorre kunde bekräfta att man i Norge, på samma sätt som på våra två gårdar, sett att pour-on preparaten inte förhindrade att djuren blev smittade, men att profylaxen ändå medförde ett förbättrat hälsotillstånd och produktionsresultat hos lammen. Det är inte fastlagt varför utan bara konstaterat att så är fallet.
En förklarande teori kan vara att det även är fästingarna som introducerar många av de bakterier som ger sekundärinfektioner när de sitter och suger blod på djuret under några dagar. Pour-on preparaten gör att betydligt färre fästingar biter lammen och att de som ändå biter sitter kvar på lammen under betydligt kortare tid. I den bästa av världar blir fästingbetten efter profylaktisk behandling tillräckligt för att föra över anaplasmabakterier så att lammen kan bilda motståndskraft, men inte så mycket att det förs över andra infektioner som skulle kunna ge allvarliga följdsjukdomar.
Om behandlingen blir alltför effektiv lämnas inget utrymme för att lammen ska möta smittan och bilda motståndskraft, och då riskerar man att bara skjuta problemet framför sig – d v s att djuren i stället insjuknar när de är något äldre. Ett känsligt system som inte får drivas för långt åt ena eller andra hållet, och vars resultat kan variera med olika smittryck olika år, olika stammar av anaplasma-bakterier etc!
Kontentan blir att vi i riskbesättningar fortsatt rekommenderar profylaktisk behandling som håller nere fästingangreppen på lamm i första hand under maj och juni. Vid högt smittryck ges även behandling från ungefär i mitten av augusti.
Fakta
Sjukdom: Fästingen sprider Anaplasmabakterien som orsakar hög feber, ofta över 42°. Senare ses allvarliga sekundärinfektioner ofta som led- eller lunginflammation
Diagnos: I tidig akutfas kan man påvisa bakterien i blodceller (blodprov i EDTA.rör) Vid obduktioner kan man se kraftigt förstorad mjälte och påvisa bakterien i organmaterial
Profylax: Behandla lamm med insekticid (så kallade pour-on preparat) från betessläpp till midsommar och eventuellt även från mitten av augusti.
Tack
Vi vill tacka Professor Snorre Stuen, NMBU, för givande diskussioner kring försökets resultat och för att vi fått tagit del av hans omfattande kunskap om Anaplasma-infektioner på får, Anna Aspán, SVA, för den genetiska analysen av bakterien, samt Jenny Pihl och Susanne André, SVA, som såg till att blodprovsanalyserna genomfördes på bästa sätt.
