För att få en bra och enkel uppfödning efter mjölkperioden är det viktigt att kalvar, ungdjur, dikor och tjurar har en ätplats var. Trots att jag är veterinär kan jag förstå alla argumenten för varför detta inte går. Det är för dyrt att bygga så långt foderbord, det går inte att bygga om. Alla äter ändå inte samtidigt och de som växer sämre i starten växer bättre sen när några slaktats och det blir mer plats i boxen. Det finns säkert fler argument till varför det inte går.
Intressant nog lyckas många tjuruppfödare ändå få bättre ordning på älgarna. Det är samma uppfödare som koncentrerar sig mer om vad de kan förändra i stället för att lägga energi på varför det är så svårt. Tjuruppfödare som har en ätplats per tjur och bra mottagning, bra foderstat, noggrann gruppering och bra sjukboxar har ändå fina produktionsresultat.
Nötkreatur är sociala djur och vill helst göra samma saker samtidigt såsom vila och äta samtidigt. När nytt foder körs ut vill alla såklart att smaka av det nya. Varsin ätplats minskar aggressivitet vid foderbordet och därmed även skador. Andra fördelar med varsin ätplats är längre ättider och möjlighet till högre tillväxt hos växande djur. Hos dikor är det en fördel att kunna utfodra restriktivt under högdräktigheten.
Vid fri tilldelning av allt foder får antalet ätplatser minskas till en ätplats per djur
I föreskriftens tabell framgår mått för utrymmet vid foderbordet, utgångspunkten är att alla djur ska kunna äta samtidigt. Under tabellen finns en fotnot med liten teckenstorlek och texten: Vid fri tilldelning av allt foder får antalet ätplatser minskas till en ätplats per tre djur.
Överlag ska nog många av oss läsa fotnoterna oftare. Just i detta tillfälle borde vi bortse ifrån det fotnoten och sträva efter en ätplats per djur som standard.
Bara för att gällande föreskrift* L104 säger att vid fri tilldelning av allt foder får antalet ätplatser minskas till 3 djur per ätplats behöver det inte vara lämpligt och det mest resurseffektiva. Föreskriftens mått är minsta mått och inte rekommenderade mått.
Tre ätplatser per djur förutsätter alltså att allt foder ska finnas tillgängligt för alla djur under dagen. Min erfarenhet är att det då och då faktiskt inte är fri tilldelning av allt foder på foderbordet. Ja, det finns oftast foder på foderbordet- men inte samma som den som var först framme fick. Problemen uppstår i olika typer av utfodringsstrategier, både vid mixat foder eller balar som rullas ut eller sätts på foderbordet. De starkaste och största djuren får fri tillgång till allt foder men de som kommer därefter får nöja sig med resterna. När samma djur tar för sig av det bästa fodret dag efter dag förstärks storleksskillnaden på djuren. Underdimensionering av foderbord och blandningsutrustning utmynnar då och då i ojämna grupper.
Fri tilldelning av allt foder till dikor under stallperioden, när de flesta dikor är högdräktiga, ger feta dikor. Feta dikor är ett problem för djurvälfärden, med risk för kalvningskomplikationer och följdsjukdomar. Överutfodring är också kostsamt och ger sämre lönsamhet. En restriktiv fodergiva av energirikt foder med fri tillgång till lågenergifoder är därför att rekommendera till dikor. För detta krävs en ätplats per ko.
Det är svårt att bygga om stall, men ibland kan foderbord förlängas utanför stallet eller sätta upp extra foderhäckar på en hårdgjord yta. Ibland är ett lägre djurantal en lösning. I stall som är svåra att bygga om eller som tillfällig lösning kan nötkreaturen utfodras med de populäraste fodermedlen i omgångar. Några grupper åt gången stängs ifrån foderbordet med grindar. Öppna grindar åt övriga, så att det passar med antalet ätplatser, och en restriktiv fodergiva kan ändå ges. Det går att kombinera med fri tillgång dygnet runt på inte lika populärt grovfoder. Att utfodra i omgångar kräver extra arbete och ger ökad oro i stallet men är värt arbetet vid foderbrist och ibland även vid restriktiv fodergiva när antalet ätplatser är begränsat.
