Navelbråck
Navelsträngen löper ut ur en liten öppning i bukväggen. I vanliga fall är öppningen trång och sluter sig när navelsträngen torkar och ramlar av. Om öppningen är för vid kan tarmar falla fram bredvid navelsträngen vid födseln. Risken för infektion är stor. Det är ofta bäst att avliva sådana lamm direkt istället för att tillkalla veterinär för att operera åkomman. Den vanligaste formen av navelbråck är de fall där naveln torkar in och faller av och huden läker ihop som den skall, men en öppning i bukväggen kvarstår under hudytan. Om man känner efter med fingrarna över huden kan ofta en öppning i bukväggen kännas. Navelbråck kan variera i storlek. Ibland syns det bara som en valnötsstor utbuktning vid naveln. Sådana lamm kan behållas fram till slakt, men bör inte användas i avel eftersom navelbråck kan vara ärftligt. Om öppningen och utbuktningen är större kan det ligga tarmslingor i bråcksäcken. I enstaka fall kan då tarmen eller fett fastna i bråcköppningen eller vridas om inne i bråcksäcken. Detta kallas inklämt bråck och medför kraftiga smärtor och är ett stort lidande för djuret. Lamm med stora navelbråck bör därför avlivas.
Pungbråck
Djurägare hör ibland av sig för att de upptäckt att en bagge har en ovanligt stor pung och undrar vad det kan bero på och om baggen kan användas till betäckning. De vanligaste orsakerna till en förstorad pung är en inflammation i testikeln eller pungbråck. En testikelinflammation brukar vara mycket smärtsam för baggen. Pungen känns varm och ömmar vid beröring och baggen har ofta feber. Baggar med misstänkt testikelinflammation bör behandlas av veterinär. Baggen bör inte heller användas i avel eftersom de ofta får nedsatt fruktbarhet.
Pungbråck är oftast inte smärtsamt, inte heller vid beröring och baggen förblir feberfri. Vid pungbråck har tarmslingor slunkit ned genom öppningen mellan bukhålan och pungen. Tarmslingorna kan precis som vid andra former av bråck vridas om eller klämmas fast. Det medför då kraftig smärta för baggen och kräver omedelbar avlivning av djurskyddsskäl. Baggar med pungbråck bör slaktas och aldrig användas i avel, dels för att undvika risken att utsätta dem för tarmvred och inklämt bråck, men också för att pungbråck är ärftligt.
Ljumskbråck
Ljumskbråck är vanligare hos växande lamm än hos vuxna får och sägs ofta vara en följd av ökat tryck i buken. Ett visst samband mellan utfodring med lättsmält kraftfoder och ljumskbråck hos lamm finns. Vid ljumskbråck ses en utbuktning i ljumsken ovanför insidan av låret. Även här finns risken för plötsligt uppträdande smärta om tarmpartier kläms fast, vrids om eller till och med spricker. Vid misstanke om att ljumskbråck utlösts av för kraftig utfodring bör foderstaten omedelbart ändras till en mer fiberrik utfodring. En viss ärftlighet kan inte heller uteslutas, så dessa lamm bör inte heller användas i avel.
Tackor med stora bukbråck klarar inte alltid att lamma själva.
Bukmuskelbråck
Bukmuskelbråck är sällan medfött utan ses främst hos högdräktiga tackor som följd av ökat tryck i buken. Muskelskiktet i bukväggen brister och våmmen eller tarmarna pressas ut genom muskelbristningen och hamnar under huden. På norska kallas det ”våm i skinn” eftersom våmmen ofta ligger direkt under huden. Storleken på bukmuskelbråck varierar. Ibland syns bara en liten otydlig svullnad under buken. Det ser då mest ut som om juvret släppt i fästet och sänkt sig något. Ibland är utbuktningen så stor att tackans buk släpar i marken och hon har svårt att resa sig. Det varierar också var på bukväggen bråcket är. Ibland är det under buken, men ofta är det på sidan av bukväggen. Vilka åtgärder som krävs beror helt på hur tackan mår och på hur stort bråcket är. Är bråcket litet kan tackan lamma och följa flocken på betet. Är bråcket något större men tackan inte särskilt besvärad kan hon få lamma men hållas under extra uppsikt under betestiden och inte få beta på områden där hon kan skada sig på buskar eller där terrängen är oländig. Är bråcket däremot så stort att tackan ser ut att ha besvär eller kanske till och med har svårt att resa sig eller har minskad matlust bör hon avlivas innan lamning.
När en tacka med bukmuskelbråck skall lamma måste djurägaren räkna med att hon kan behöva hjälp under lamningen. Eftersom bukmuskulaturen är skadad fungerar ofta tackans eget värkarbete sämre än hos en frisk tacka. Tackor som haft bukmuskelbråck bör inte betäckas igen eftersom tillståndet som regel förvärras under nästa dräktighet.
Karin Lindqvist Frisk
Djurhälsoveterinär, Ängelholm
