Gården låg i närheten av staden Vic, ca 1.5 timmes bilresa norr om Barcelona. Detta är ett väldigt gristätt område. I närområdet fanns det 100 000 suggor och ca 1 miljon slaktgrisar! Katalonien i sin helhet står för en tredjedel av grisproduktionen i hela Spanien trots att landarealen utgör bara ca 6 % av Spaniens totala yta. Detta beror till stor del på att klimatet här lämpar sig väl för grisproduktion med svalare somrar jämfört med övriga delar av landet. Man har också en lång tradition av att föda upp grisar här. Huvuddelen av spannmålsproduktionen sker dock inte i Katalonien då det är väldigt bergig terräng. Foder köps istället in från andra delar av landet.
1300 suggor och grisning varje vecka
När vi kör fram till boningshuset möts vi av djurägaren och besättningsveterinären. Vi märker direkt att det inte går att köra in direkt på stallbacken med mindre än att en grind låses upp. Biosäkerhet är man med andra ord högst medveten om här. Djurägaren berättar att det här på gården finns 1300 suggor där 70 suggor grisar varje vecka. Slaktgrisarna föds sedan upp på en annan gård i närheten. Förutom honom arbetar fyra anställda i produktionen. Gården är familjeägd och vi får höra att totalt sett är bara ca 30-40 % av de grisproducerande gårdarna i Spanien som numera är oberoende, familjeägda företag. Resten av produktionen drivs av större företag, t.ex. olika foderföretag. Dessa köper upp djuren och anställer lantbrukaren som sedan får månadslön för att sköta djuren på sin egen gård.
Efter ombyte till skyddskläder visas vi så runt på gården. Första stoppet sker i betäcknings- och sinavdelningen. Här står alla suggor fixerade i långa rader på helspalt. Djurägaren berättar att suggorna är Svensk lantras x Duroc-korsningar och som faderras används Pietrain. Av veterinären får vi veta att samtliga suggor vaccineras mot PRRS, parvo, rödsjuka, nyssjuka och spädgrisdiarré. Smågrisarna vaccineras mot mykoplasma (SEP) och circovirus (PMWS). Även ett vaccinationsprogram mot aujeszkys sjukdom (AD) pågår men under nästa år hoppas man få hela Spanien friförklarat och då kommer man att kunna sluta med det. Alla byggnader var genomgående mycket enkla. I regel tegelväggar och plåttak utan isolering. Djurägaren visar stolt upp en stor låda på hjul som han vid seminering låter galten åka i framför suggorna. Av hans min att döma förstod vi att han var mycket nöjd med detta system och med sina reproduktionsresultat. Inga hormoner användes för att brunstsynkronisera suggorna. En svårighet var dock värmen på sommaren som ofta medförde en period av sämre fruktsamhetsresultat.
Förbud mot fixering under sinperioden
Man födde även upp sina egna rekryteringsdjur. Dessa anlände till gården vid 100 kg vikt och hölls isolerade från övriga suggor fram till grisning. Vid betäckning var de fixerade i en egen betäckningsavdelning, men under senare delen av sinperioden hölls de däremot numera i stora helspaltboxar med 6-7 djur/box. Dessa var nyligen tagna i bruka och gjorda med anledning av EU:s nya direktiv om förbud av fixerade djur under sinperioden fr.o.m. 1 januari 2013. Även nya sinavdelningar för suggorna planerades men dessa var ännu inte klara. När vi frågade veterinären om hur det ser ut i Spanien generellt på denna punkt så berättade han att grisproducenterna jobbar intensivt med att ställa om till de nya kraven nu. Den spanska regeringen har satt ner foten och sagt att det är nu eller aldrig det ska ske! Vilka åtgärder de kommer att vidta för dem som inte ställt om till nästa år visste han dock inte.
Dödligheten bland suggorna låg på 2,8 % vilket veterinären var mycket nöjd med. Medeltal för hans övriga besättningar var 8 %. Av detta att döma förstod vi att denna besättning nog var en av hans besättningar med bäst produktion. Hälta och benproblem, reproduktionsproblem samt ”sudden death” (dvs. plötslig död orsakad av bakterien Clostridium novyi) nämndes som de vanligaste orsakerna till varför suggorna dog eller slaktades ut.
Många och små grisningsavdelningar
Efter besök hos suggor och gyltor gick vi vidare till grisningsavdelningarna som var många och väldigt små med svenska mått mätt. I varje avdelning fanns bara 10-12 grisningsboxar. Detta medförde att det var väldigt lugnt inne i varje avdelning då det var så få djur där. Det blev däremot mörkt med endast ett eller två fönster vid ena kortsidan. Fixerade suggor på helspalt av metall eller plast var ett genomgående inslag. Djurägaren berättade dock att han håller på att byta ut metallspalten då denna är så kall att ligga på vintertid. Smågrisarna hade en eluppvärmd platta att ligga på men inga värmelampor. Man strödde bakom suggan med strimlat papper vid grisning men annars inte. Någon form av amsuggsystem användes men vi fick ingen detaljerad förklaring på hur suggorna flyttades. 100 % svankupering förekom men däremot kastrerade man inga smågrisar. Veterinären förklarade att ungefär hälften av hans producenter inte kastrerar längre. Om slakteriet klagar kastrerar man under en period, men det händer väldigt sällan. Hur kontrollen av galtlukt går till eller i vilken utsträckning den sker på slakteriet visste han inte. Han upplevde heller inte några problem med att föda upp intakta galtar till slakt. Slaktvikten låg på 100-105 kg levande vikt.
Tidig avvänjning
Även tillväxtavdelningarna byggde på principen många och små avdelningar. Smågrisarna vandes av efter 3 veckors ditid vid en genomsnittlig vikt på 6 kg. Veterinären berättade dock att han länge försökt få sina besättningar att övergå till 4 veckors avvänjning utan att få gehör detta. För att få den tidiga avvänjningen att fungera sker den under ett paraply av antibiotika i fodret. Detta ges under flera veckors tid. När jag frågar veterinären under hur många veckor exakt så svarar han bara, – Många, många. Ett noggrannare svar än så får jag helt enkelt inte på den frågan. Veterinären poängterar dock att antibiotika får användas endast efter veterinär förskrivning. Tillväxtboxarna var något större än vad vi är vana vid med 20-25 kultingar per box. Genomgående bestod golvytan av plast eller metallspalt utan fasta liggytor. Ingen form av strö eller annan berikning användes. Trots antibiotikan nämndes diarré, ledinflammationer och ödemsjuka som förekommande problem under tillväxten. Man hade också stora problem med hudinfektioner på smågrisarna. För att förebygga problem med sjuklighet jobbade man aktivt med smittskydd. Alla avdelningar tvättas mellan varje omgång även om tomtiderna inte var så långa som man kunde önska. Hela stallområdet var dessutom inhägnat så att obehöriga inte kommer in, varken personer eller fordon. Ett nytt hus med omklädningsrum och hygienutrymmen för personalen höll på att byggas. Man hade också en väldigt god produktionsuppföljning på sina djur. Vi fick många detaljerade tabeller och färgglada grafer presenterade för oss under besökets gång. Både veterinären och djurägaren verkade ha ett stort intresse för detta. Det enda som saknades var siffror på medicinförbrukningen.
Hållbar produktion?
Det är många tankar som passerar revy under ett sådant här besök. Djuren såg i allmänhet välmående ut, var i gott hull och väldigt rena. Produktionssiffrorna kan man heller inte klaga på MEN till vilket pris? Med ledord som ”minskad antibiotikaresistens” och ”gott djurskydd” med sig i bagaget känns detta långtifrån som någon hållbar produktion. När man förstår vilken hög antibiotikaförbrukning de måste ha undrar man verkligen om det är värt det, och då var detta ändå en ”fin” besättning vi fick se. Samtidigt inser man att även vi har en del att lära. Den höga medvetenheten om biosäkerhet och den detaljrika produktionsuppföljningen var i särklass bättre än vad jag sett på många svenska gårdar. En ljusglimt i tillvaron var också djurägarens förvånansvärt positiva inställning till de nya EU-reglerna. Jag hade förväntat mig något helt annat. Det var också väldigt roligt att se en djurägare som var så öppen med att visa och prata om sin produktion. Han skämdes inte för vad han höll på med utan var uppenbart stolt. Den stoltheten önskar jag vi kunde se mer av här i Sverige också. I jämförelse med Spanien har svenska bönder mycket att vara stolta över!
Rebecka Westin
Djurhälsoveterinär Skara
