Dikalvar har ett helt annat utgångsläge för avvänjning än mölkraskalven. För dikalvar är och har maximal tillväxt av kroppsmuskelatur varit viktigt i avelsarbetet.
För att växa bra krävs god tillgång på föda, god aptit och att kroppens foderomvandlingsförmåga arbetar för högtryck. Under de första månaderna växer dikalven oftast bara på mjölk och här ses skillnad i tillväxten beroende på moderns mjölkproduktion.
Det finns avelsvärden för ”modersegenskaper” vilket omfattar; kons förmåga att föda en levande kalv, att ta hand om den och att mjölka mycket. Värdet kallas MIX och bygger på vad kalvarna väger vid 200 dagars ålder. Det går att få ett högre MIX-värde genom att tidigt erbjuda kalvarna kraftfoder i kalvgömma. MIX-värdet kan också bli orättvist lågt när det baseras på kalvar vars mödrar utfodrats för snålt och därmed ger mindre mjölk än vad de har genetik för att göra.
Genom att dikalvar ofta har en mycket god aptit går det lätt att få dem att äta kraftfoder trots att de får dia sin ko. Detta gör att avvänjningen ofta är oproblematisk. Samma sak gäller grovfodret då de flesta kalvar går på bete med korna under sommaren då de både lär sig beta och får nödvändig stimulans av förmagarna.
Problemen som kan uppstå i samband med avvänjning av dikalvar är; för sen avvänjning, för tidig avvänjning, för abrupt avvänjning.
För sen avvänjning
För sen avvänjning är vanligt i vårkalvande flockar och blir problematisk på grund av att kalven, då den går kvar med kon på ett magert höstbete inte får tillräckligt med näring. Då vissa kor snabbt sinar av, när betet tryter kommer kalven att bli hänvisad till ett mycket dåligt foder, nämligen energifattigt, sensommar/ höstbete. Gräset på betesmarken håller ofta ett energivärde som nätt och jämnt ger underhållsenergi till en vuxen ko, men som på grund av kalvens lilla våm kan den inte äta gräs nog för sitt underhåll och rasar därmed i vikt. Det är viktigt att avla på kor med uthållig mjölkproduktion om planen är att kalvarna ska gå kvar på höstbete med korna, alternativt får en fålla med kalvfoder ordnas åt kalvarna. Fördelen är ändå att avvänjningen blir mjuk och att kalvarna har kvar tryggheten i flocken.
För tidig avvänjning
För tidig avvänjning sker vanligen bara av enstaka kalvar, och då om kalvningsperioden är för utdragen. Den sist födda kalven blir avvand då medelåldern i kalvgruppen är rätt. Dessa senfödda djur kan vara allt för små för att klara avvänjningen och de borde då utfodras på samma sätt som mjölkraskalvarna vilket sällan sker.
För abrupt avvänjning
Abrupt avvänjning är den vanligaste formen idag. Dikon och kalven flyttas till olika stall eller beten direkt och ingen möjlighet ges för omställning av kalvens mage. Detta är i praktiken ofta inget problem då kon många gånger redan slutat ge di på grund av dåligt bete. Ibland blir det dock så att kalvar tas bort då kon fortfarande levererat en hel del mjölk. Följden kan bli att kon riskerar att dra på sig en juverinflammation, särskilt om korna går på en smutsig ströbädd eller en skitig fålla, och att kalvens mage tar stryk då den inte ätit tillräckligt mycket fast foder innan.
Minska stress vid avvänjning
Den beteendemässiga biten av avvänjningen innebär också en kraftig stress både för ko och kalv. Kalven förlorar både mat och trygghet medan kon försöker hitta och locka till sig sin kalv.
Det naturliga för ko och kalv är trots allt att vara tillsammans den första tiden av kalvens liv. Naturligt stöter kon bort kalven från juvret en viss tid före nästa kalvning, medan en ko som inte är dräktig låter kalven fortsätta dia så länge det finns mjölk. Kvigkalvarna följer efter avvänjningen sin ko hela livet medan tjurkalvarna bildar egna ung-tjursflockar senast vi nästa brunstperiod, då det stöts ut ur flocken av den revirhävdande äldre tjuren.
Det har provats en del olika metoder för att minska stressen vid avvänjning och för att få den att bli mer naturlig. Nosplattor som gör att kalven inte kan dia ger en lugn avvänjning. Att låta ko och kalv gå i fållor nära varandra, med syn och noskontakt kan minska stressen men kräver bra staket.
För magen och tillväxtens vidkommande är det dock viktigast att försöka få en ko som håller i och mjölkar, tillräcklig mängd, i minst 6 månader, gärna längre, och att vi lär oss att utfodra dikorna tillräckligt väl under senare delen av betesperioden för att kunna ta vara på kalvens tillväxt under mjölkperioden.
Att hitta ett lämpligt sätt att utfodra nyss avvanda kalvar så att deras magar fungerar optimalt är nästa stora utmaning. Här behövs kanske nya fodermedel och nya ideér.
