Vid navelbråck kan man till skillnad från vid navelböld vanligtvis reponera, föra tillbaka, bråckinnehållet till bukhålan. Ibland är diagnosen ändå svår att ställa, eftersom tarmen kan löda fast i bråcksäcken, vilket omöjliggör reponering. Vanligtvis uppstår bråcket vid 9–14 veckors ålder, vilket anses bero på den snabba tillväxten under perioden och den därmed ökade vikten hos bukorganen. Detta medför förstås en större påfrestning på navelområdet. Måttliga bråck kan ibland spontant ”gå tillbaka”.
Hälsoproblem
Har grisen besvär av ett okomplicerat bråck? Av djurens uppträdande och allmäntillstånd dras ofta slutsatsen att så inte är fallet. Ett stort bråck kan kanske däremot vara smärtsamt och även hämma grisens rörelser. Det allvarligaste tillståndet, som kopplas samman med navelbråck, är inklämning av tarmen. Detta kan, på grund av att både tarmpassage och blodförsörjning försvåras, leda till att djuret dör eller måste avlivas. Det anses allmänt att risken för inklämning är större vid mindre bråck med liten bråckport. Däremot är risken för allvarliga
yttre skador förstås större vid stora bråck. Troligen kan även grisens tillväxt påverkas av navelbråck. I så fall beror det antagligen på att tarmaktiviteten hämmas.
Viktigt att rapportera
Det har under årens lopp gjorts en hel del undersökningar om och uppskattningar av hur stor del av grisarna som drabbas av navelbråck. De siffror som nämns varierar mycket, men ligger oftast mellan 0,3 och 1,5 procent. I vissa besättningar kan siffran vara högre. Redan 1926 försökte eventuell ärftlighet bakom navelbråcken undersökas, men fortfarande är sambanden inte klarlagda. Man har i några undersökningar tyckt sig se skillnader mellan raser och även mellan olika genetiska linjer inom raserna. Men för att arvbarheten för en egenskap ska kunna beräknas måste man ha tillgång till mycket data. Därför är det viktigt att inrapportera till avelsföretagen i de fall ovanligt mycket bråck uppkommit.
Navelinfektion
De faktorer av icke-ärftlig karaktär som har diskuterats är navelblödning, navelinfektion samt, som tidigare nämnts, hög belastning eller skador på navelområdet. Navelblödning, som ofta associerats med spånanvändning, har ansetts som en riskfaktor för infektion och i förlängningen för navelbråck. Detta samband har dock inte kunnat beläggas. Den viktigaste icke-ärftliga faktorn anses vara navelinfektion. Navelinfektion kan, förutom att själva navelområdet påverkas, också leda till att bakterier kommer in i blodet och förökar sig. Det uppstår en ”blodförgiftning”, som snabbt kan leda till att djuret dör. Dessutom kan blodburna bakterier slå sig ner i till exempel leder och orsaka ledinflammation. Symptomen vid navelinfektion kan vara svullnad, rodnad, ömhet och ibland varflytning från naveln. Dessvärre är det lika vanligt med diffusa symptom kopplade till den allmäninfektion som uppstår när bakterier från naveln tar sig in i blodet och förökar sig. Ibland hittas dock grisen liggande på sidan skakande av feberfrossa.
Jodbehandling
Navelinfektion är relativt vanligt hos djur och på många håll i världen även hos spädbarn. Amning och god hygien är de viktigaste faktorerna för att undvika navelinfektioner samt även andra spädbarnsinfektioner. Barnet skall koloniseras med mammans bakterieflora och inte med personalens. Normalt används sällan annat
än vatten, tvål och luft för navelvård av spädbarn. Till spädgrisar har jodbehandling av naveln ibland rekommenderats. Även andra desinfektionmedel har använts. Effekten av denna åtgärd är dock tveksam. Möjligen beror det på när och hur penslingen görs. En ren, torr och lagom varm grisningsbox plus råmjölk från suggan är som vanligt de viktigaste faktorerna för god hälsa hos spädgrisen. På många håll i världen är det vanligt att man förebygger navelinfektion och följderna därav genom en rutinmässig antibiotikabehandling av nyfödda djur. Men i ett danskt fältförsök kunde man faktiskt inte se att detta minskade navelbråcksfrekvensen.
Inte heller kunde man se något samband mellan navelinfektion och bråck. Undersökningar som visar det motsatta finns också publicerade.
Behandling
Bråcktillstånd hos människor är ofta kopplade till ökad och långvarig belastning av vävnaderna exempelvis vid hårt arbete, idrottande eller vid ökat buktryck. I bråckgrisens fall är det bukorganens ökande tyngd som spelar in. Man kan även tänka sig att hosta, omständigheter som leder till att grisarna tränger ihop sig, som kyla samt ovarsamma lyft med mera, skulle kunna bidra till att bråck uppkommer. Kirurgisk behandling av navelbråck, det
vill säga operation, är av ekonomiska skäl sällan aktuell.
Förebyggande åtgärder
• Ha god hygien vid grisning och hantering av spädgrisar.
• Se till att grisarna får råmjölk.
• Antibiotikabehandla djur med tecken på navelinfektion.
• Undvik överbeläggning och att grisarna trängs ihop.
• Notera djur med bråck och rapportera ”onormal” frekvens till avelsföretaget
• Rekrytera ej djur med bråck eller djur vars kullsyskon har bråck. Åtgärder vid navelbråck
• Grisar med stora bråck inhyses i välströdd sjukbox/box med låg beläggning.
• Bråckgrisar bör skickas till slakt i god tid, innan bråcket blivit för stort och innan skador utvecklats.
• Grisar med mycket stora och/eller skadade bråck avlivas.
• Bråckgrisar med påverkat allmäntillstånd, eller där man misstänker inklämt bråck, avlivas.
• Grisar som har svårt att röra sig till följd av bråcket avlivas.
Transport
Vilka bråckgrisar kan transporteras? Som svar på denna fråga har Jordbruksverket i dagarna påbörjat ett samarbete med Livsmedelsverket. Detta samarbete ska leda till en vägledning för bedömning av djurskyddet på slakterier. Frågan om bråckgrisar kommer att tas upp i denna vägledning för att bedömningarna ska bli likriktade. Vissa slakterier vill ha strängare bedömningar när det gäller bråck än andra slakterier. Detta kan bero på vilken skållningsmetod som används. Om så är fallet kan de olika bedömningarna som görs på slakterierna motiveras av livsmedelshygieniska skäl, snarare än djurskyddsskäl. Jordbruksverket kommer också, i samband med arbetet med vägledningen, att föreslå en granskning av de danska riktlinjerna för ”transportabla grisar med bråck” som ”Det veterinära sundhetsrådet” har tagit fram.
Susanne Stjernelid
Svinhälsoveterinär
