Behandling för hälta i BB ger ökad risk för hälta senare i livet

Hälta i grisningsavdelningen är ett vanligt problem i Sverige och drabbar ungefär 10 % av smågrisarna. Klövhornet på en nyfödd smågris är mycket mjukt och detta i kombination med slagsmål om de bästa spenarna på skrovliga golv leder till sår på klövar och framknä där sedan bakterier kan ta sig in och ge ledinflammation.

I tillväxtstall och slaktgrisstall ses oftast hälta i samband med insättningen och det kan bero på faktorer som omgruppering, slagsmål och stress vilka kan ge upphov till mekaniska skador och ökad infektionskänslighet.

Tre besättningar med olika uppfödningssystem

I studien följdes grisar från födsel till slakt i tre olika besättningar (A-C) för att se om det förelåg ökad risk för hälta hos de slaktgrisar som har blivit behandlade för hälta redan som smågrisar och om det fanns skillnader mellan olika produktionssystem när det gäller förekomst och behandling av hältor.

Två av besättningarna var konventionella besättningar med ca 45 grisningar per vecka i strikt omgångsuppfödning, flytt till tillväxtavdelning och senare till konventionell slaktgrisavdelning. En av dessa två besättningar var helintegrerad (A) och sorterade grisarna både vid avvänjning och vid flytten till slaktgrisstallet. Den andra besättningen (B) hade ett fast mellangårdsavtal samt avvande och flyttade grisarna kullvis till tillväxtstallet. Den tredje besättningen (C) var en s.k. FTS-anläggning där grisarna går hela livet i samma box.

Omgruppering kan ge hältor

I de två konventionella besättningarna (A och B) behandlades 13 respektive 8 % av smågrisarna för hälta i grisningsstallet. Motsvarande siffra i FTS-besättningen (C) var 8 %. I besättning A behandlades 4 % av grisarna i tillväxtavdelningen på grund av hälta medan motsvarande behandlingar var försumbara hos denna åldersgrupp i de andra två besättningar B och C. Där avvandes grisarna och flyttades kullvis (B) respektive inte flyttades alls (C) vid avvänjningen.

I besättning A saknas uppgifter från slaktgrisperioden. I besättning B blev 11 % av grisarna behandlade på grund av hälta i slaktgrisstallet, varav nästan 2/3 av hältorna inträffade de första 4 veckorna efter insättning. En femtedel av grisarna som blev behandlade för hälta under slaktperioden hade blivit behandlade för samma åkomma redan som smågrisar. I FTSbesättningen (C) blev bara 1 % av slaktgrisarna behandlade för hälta.

Dubbel risk

Slutsatserna som kan dras av detta försök är att risken för att drabbas av hälta för en slaktgris är dubbelt så stor om grisen blivit behandlad för hälta redan som smågris. Vidare kan, om antalet behandlingar för hälta används som måttstock, valet av produktionssystem påverka förekomsten av halta grisar i tillväxt- och slaktgrisstall.

Carl-Johan Ehlorsson
Djurhälsoveterinär, Ängelholm