Virusorsakad sjukdom
Sjukdomen kan orsakas av Ovint herpesvirus typ 2 (OvHV-2) som har djurslaget får som reservoar och Alcelaphine Herpesvirus typ 1 (AlHV-1) där gnu är reservoar.
Dessa herpesvirus är värdspecifika och orsakar ingen skada eller sjukdom hos sin naturliga värd, men kan orsaka allvarlig sjukdom hos andra djurarter. Fåren är således bärare av herpesvirus utan att själva utveckla sjukdom och uppvisa några symptom.
Herpesvirus kan ge en latent infektion, dvs ligga vilande i djuret lång tid efter att djuret blivit infekterat.
Sjukdomen beror sannolikt på att viruset skapar en obalans i djurets immunförsvar vilket orsakar en ansamling och inväxt i en typ av immunologiska celler (T-lymfocyter). Dessa ansamlingar orsakar celldöd i flera olika vävnader.
OvHV-2 förekommer hos får runt om i hela världen. Tackorna smittar lammen vid lamningen och viruset tros uppförökas i lammens näshåla varefter det sprids i luften och miljön. Man tror även att virus kan föröka sig i ögats hornhinna då man hittat virus i ögonsekret.
Nötkreatur är slutvärdar (s.k. dead end hosts)
Tecken på att virus sprids mellan nötkreatur så att nöt kan smitta varandra har inte påträffats. Detta trots att man sett att infekterade och sjuka nötkreatur utsöndrar virus. De sjuka nötkreaturen utsöndrar inte viruspartiklar som är infektionsdugliga. För att styrka detta har försök gjorts där man låtit sjuka och friska nötkreatur stå tillsammans under två månaders tid. Ingen av de friska individerna insjuknade i elakartad katarralfeber.
Virus kan överleva upp till 72 timmar utanför djuret om det är bundet till celler medan om det är cellfritt virus och gynnsam (fuktig) miljö så kan överlevnaden vara upp till 13 dagar. Vid exponering av solljus eller torr miljö inaktiveras viruset snabbt. Det är förklaringen till att vi i praktiken väldigt sällan ser elakartad katarralfeber vid sambete mellan får och nöt under sommaren medan det dyker upp sjukdomsfall under vinterperioden om man håller får och nöt i samma stall.
Särskilt känsligt är det under lamningsperioden då lammen nysmittas och det utsöndras ökad mängd virus. Även sex till nio månaders lamm utsöndrar mycket virus så stallperioden för vinterlamm är också en riskfaktor för nötkreatur i samma stall.
Symptom hos nötkreatur:
Elakartad katarralfeber hos nöt kan ge varierande symptom. Ibland är det dramatiskt med hög feber, diarré, ögongrumling, ökad salivering, ökat ögon och näsflöde samt sår och död vävnad och sår på mule, i munnen samt på spenarna. I andra fall är symptomen mer vaga med minskad aptit, neurologiska symptom som vinglighet m.m. Dödligheten är hög så man kan inte räkna med att djur som insjuknar överlever men det finns fall där djur överlever den akuta fasen och där sjukdomen övergår i ett kroniskt stadium.
Behandling:
Det finns ingen specifik behandling mot elakartad katarralfeber. Behandlingen är understödjande för att minska djurlidandet samt avlivning vid allvarliga symptom.
Inkubationstiden:
Tiden från att nötkreaturet träffar på virus till dess sjukdomen bryter ut varierar stort. Allt från ca 10 dagar till 9 månader finns beskrivet men troligen är det vanligast med en inkubationstid på 1 – 2 månader.
Nötkreatur infekteras oftast genom nära kontakt med får och ffa lamm som utsöndrar virus. Det finns också en liten smittorisk om nötkreaturen erbjuds fårens foderspill. I fodret kan virus finnas från saliv och nässekret som tillförts fodret när fåren ätit.
Diagnos:
Diagnosen ställs bäst genom att ta blodprov (EDTA-rör) på nötkreatur som uppvisar symptom. I blodet påvisas OvHV-2 via PCR-teknik och analysen görs på SVA.
Förebyggande åtgärd är att hålla får och nöt separat under stallsäsongen. Extra viktigt är det under lamningsperioden samt om man har vinterlamm.
Det finns ännu inget effektivt vaccin men det forskas på det. Dock har man hittills inte lyckats få till en bra reaktion och bildande av skyddande antikroppar i de vaccinförsök som gjorts. I delar av Afrika har man stora problem med elakartad katarralfeber hos tamboskapen orsakat av gnuernas herpesvirus. Man ser där att sjukdomen förekommer säsongsvis, företrädesvis under gnuernas kalvningsperiod. Masajerna i östra Afrika flyttar bort sin tamboskap från de områden där gnuer kalvar. Masajerna vet att gnuerna överför smittsam sjukdom då kalvningarna börjar.
Då sjukdomen är spridd över världen och orsakar ekonomisk skada för de drabbade djurägarna så finns behov av vaccin. Det är också värt att nämna att bison är mycket känsliga för viruset och fårbesättningar bör inte ligga närmare än 1 km från ett bisonhägn.
