Fästingen genomgår tre olika stadier i sin utveckling. Från larv till nymf och därefter till vuxen fästing. I varje stadium behöver den suga blod för att utvecklas vidare. När fästingen är aktiv sitter den i vegetationen, kanske på ett grässtrå, placerad 10 – 20 cm från marken och väntar på att ett lämpligt djur ska passera. Värddjur är framför allt möss och sorkar men även stora däggdjur samt ibland också människor. Vår vanligaste fästing (Ixodes ricinus) saknar ögon. När den känner av rörelser i vegetationen, koldioxid eller dofter sveper den med frambenen och griper tag i pälsen på det passerande offret. Fästingen är aktiv vid utomhustemperaturer över 4 – 5 grader, vilket gör att den är aktiv större delen av vinterhalvåret i södra Sverige.
Anaplasmos eller betesfeber som det också kallas är en infektion med bakterien Anaplasma phagocytophilium som överförs till djuret från fästingar. Vår vanliga fästing, Ixodes ricinus, utgör den vanligaste vektorn för anaplasmabakterien i Europa. Dock kan bakterien även spridas av andra fästingarter. Smittan överförs utan att man märker det. Innan fästingen börjar suga blod låter den lite saliv rinna ner i bettsåret via sina hullingförsedda sugrör. Saliven innehåller både bedövningsmedel som gör bettet smärtfritt och ett ämne som förhindrar att blodet koagulerar. När fästingen sugit klart, vilket kan ta upp till en vecka, släpper den taget och faller till marken för att utvecklas till nästa stadium. Den befruktade vuxna honan som sugit blod sin tredje gång lägger upp till 2000 ägg innan hon till slut dör. Äggen kläcks några veckor senare och en ny generation fästingar föds.
När larven suger blod första gången finns risken att den smittas med anaplasmabakterien om värddjuret bär på smittan. I nästa utvecklingsstadium (nymf) innehåller fästingen bakterier som den överför till nästa djur den biter. Därmed har djuret smittats med anaplasma.
Symptom
Anaplasmabakterierna angriper djurets vita blodkroppar som ingår i immunförsvaret. Djuret får då hög feber och nedsatt immunförsvar. Olika stammar (ekotyper) av Anaplasma ger troligen olika symptom och olika svårighetsgrad av symptomen. Det sänkta immunförsvaret gör att andra infektioner kan angripa djuret och ge en sekundärinfektion, t.ex. ledinflammation eller lunginflammation. De är också möjligt att anaplasmabakterien finns som vilostadium i kroppen en viss tid och kan aktiveras om djuret drabbas av annan infektion, t.ex. listeria. Anaplasma ger en viss immunitet men djuren kan återinfekteras.
Det är framför allt de unga djuren, d.v.s. lammen som drabbas. Symptom som ses är plötsliga dödsfall (orsakat av blodförgiftning), feber, slöhet, minskad aptit, dålig tillväxt och hälta. Vuxna djur får oftast hög feber som dominerande symptom, men även slöhet och hälta ses. Baggar kan bli sterila p.g.a. den höga febern, vilken stör spermiebildningen. Tackor kan abortera då infektion med hög feber gör så att det blir en frisättning av hormonet prostaglandin. Prostaglandin kan påverka äggstockarna eller moderkakan så att dräktigheten inte bibehållas.
Vid obduktion ses en kraftigt reaktiv mjälte samt andra tecken på blodförgiftning. Anaplasmabakterien kan påvisas genom ett enkelt PCR-prov som skickas till laboratoriet, vilket gör att diagnosen kan säkerställas.
Behandling
Akut anaplasmos behandlas med tetracykliner (antibiotika) medan sekundärinfektionerna oftast svarar bättre på behandling med penicillin då de orsakas av andra bakterier.
Som förebyggande behandling rekommenderas att använda fästingrepelerande medel typ Bayticol, Spotinor, Flyecto m.m. Medlen skyddar inte helt mot att fästingar biter fåren men medlen gör att fästingarna snabbt dödas och faller av. Är fästingen infekterad med Anaplasma överförs smittämnet i mindre mängd och detta anses ge djuren viss immunitet. Vissa djur kan dock utveckla sjukdom, vilket upplevs som ett ökande problem. På flera håll i landet, bl.a. på Gotland, ser vi i praktiken fall där anaplasmabakterien orsakar svår sjukdom och även dödsfall hos både lamm och vuxna får trots att de är behandlade med fästingmedel. Man hittar inga eller bara enstaka fästingar på dessa djur men tyvärr har fästingarna överfört smitta innan de ramlar av. I dessa fall klarar inte djurens immunförsvar av smittan trots att den är låggradig.
Förebyggande insatser
För att minska fästingantalet på betesmarkerna kan man röja bort lövsly och dränera sanka områden, dock kan åtgärderna vara svåra att genomföra i praktiken. Vissa beteshagar är omöjliga att använda till tackor och lamm på grund av för högt fästingtryck och anaplasmasmitta. Ev. kan i vissa fall sintackor beta där.
I Nederländerna har forskning visat att anaplasmabakterien kan delas in i fyra olika ekotyper. De olika ekotyperna har olika preferens av värddjur men överlappande infektioner sker. I den studien såg man att hjortar och rådjur ökar förekomsten av anaplasma ekotyp 1 medan små gnagare mestadels sprider ekotyp 3. Förhoppningsvis kommer anaplasmabakterien fortsättas att följas i olika studier i framtiden då infektionen stör lammproduktionen påtagligt i de områden där smittan finns. Förändringar i klimatet gör också att fästingens förutsättningar gynnas vilket ökar risken för spridning av fästingsjukdomar.
