Mike Taylor tillhandahöll ett 70 sidor långt diskussionsunderlag i ämnet. Tonvikten under arbetsmötet låg på diagnos och behandling. Men slutmålet är förstås att förebygga sjukdomen, som orsakas av encelliga parasiter i värddjurens tarmceller. Koccidios är en sjukdom som kan ge kraftig diarré och medföra hög dödlighet hos unga djur, samt orsaka tillväxtstörningar som ofta kvarstår under lång tid.
Femton arter
Vid utredning av en lammgrupp med misstänkt koccidios väger man samman aktuell situation på gården med laboratorieresultat i form av träckprovsanalys och/eller obduktionssvar. Hos lamm har femton arter av koccidier beskrivits, men det är endast två av dessa som ger allvarlig sjukdom, vilket betyder att artbestämning är nödvändigt för att utvärdera ett träckprovsresultat. Lamm som är 1-2 månader gamla och vistas i permanenta vårrastfållor har under svenska förhållanden utgjort högriskgruppen, men även uppstallade lamm och lamm på bete kan drabbas. Nya produktionsformer kommer troligen att leda till andra riskgrupper, till exempel nyligen (sedan några veckor) avvanda lamm.
Lagom är bäst
I en optimal situation infekteras lamm med en så låg mängd koccidier att motståndskraft – immunitet – utvecklas utan att hälso- och produktionsstörningar såsom diarré och nedsatt tillväxt uppstår. Önskesituationen består därmed i att låta lammet möta en ”lagom” mängd koccidier. Om smittrycket blivit för högt så att man ändå tvingas ge djuren läkemedel mot koccidier är det alltså avgörande att behandlingen sätt in vid rätt tidpunkt. Alltför tidig behandling mot koccidierna innebär å ena sidan att lammen inte förmår att utveckla motståndskraft mot sjukdomen – man skjuter problemet framåt i tiden. Alltför sen behandling innebär å andra sidan att man både får svår sjukdom och en nedgång i tillväxten. Om en del lamm drabbats av diarré på grund av koccidiesmittan är det troligen så att behandling av hela lammgruppen är till störst nytta för de i gruppen som ännu inte insjuknat. De djur som redan fått diarré är mest hjälpta av att man ger dem vätskeersättning.
Riskfaktorer
Generellt för alla besättningar gäller att utsläpp till rasthage/bete och avvänjning är tidpunkter då smittrycket ökar markant och därför ses i en del system koccidios cirka två veckor efter dessa händelser. Vidare betonade professor Mike Taylor tre viktiga riskfaktorer avseende driften på gården:
• Dålig boxhygien.
• Överbeläggning.
• Blandning av lamm av olika åldrar.
Olika strategier
Efter långa och ingående diskussioner om olika förutsättningar i olika produktionsmodeller framkom att rekommendationerna måste formuleras olika i olika länder. I en framtida faktamanual avseende koccidios bör därför specifika avsnitt om kontrollstrategier tas fram för varje land. Det är dessutom viktigt att ta fasta på varje enskild gårds situation. Alla dessa olika förutsättningar ställer alltså högre krav på gårdsanpassad rådgivning. Ett resonemang vi känner igen från parasitbekämpning generellt.
Parasitfria välkomstbeten
Det svenska grundläggande rådet att försöka släppa lammen på rent välkomstbete, det vill säga helst en yta som inte betades av får föregående säsong, har växt fram för att skydda lammen från alltför högt tryck av mer traditionella ”betesparasiter”; det vill säga olika maskar. Det fungerar dock även som skydd mot höga nivåer av koccidier. Det faktum att många strävar efter parasitfria välkomstbeten är troligen största orsaken till att vi i Sverige, i motsats till de andra länderna, ser relativt få koccidiosutbrott
