En tillbakablick
Mjölkraskalvar, som inte tillåts dia, ges mjölk eller mjölkersättning den första tiden i livet. Då detta foder kostar mer än andra fodermedel har koägare länge försökt hitta lösningar för att göra mjölkperioden så kort, och billig, som möjligt. Samtidigt fanns ett värde i att tjurkalvar växte snabbt för att bli oxar eller kalvstek, till avsalu, och att påläggskalven, kvigan, blev frisk och välutvecklad.
Innan den moderna mejerihanteringen växte fram var det främst smör och ost som var saluvarorna. Osten och smöret tillverkades på gården och det naturliga var då att ge kalvarna skummjölk och vassle. De flesta kalvar föddes på våren, för att gården skulle kunna utnyttja sommarens bete för mjölkproduktionen. Kalvarna kunde inhysas, i kalvkätte, hemma i lagården, men om korna skulle till fäboden fick kalvarna följa med för att inte gå miste om maten.
När helmjölk började säljas från gårdarna, blev kalvarna utan foder. Ett behov av mjölkersättning uppstod, skummjölk och ibland även vassle, från mejerierna, såldes då tillbaka till gårdarna, oftast i form av pulver.
För att få maximal ekonomi började nu mjölkperioden kortas allt mer. Från att kalvarna erbjudits skummjölk, i regel, fram till 6 månaders ålder forskades det fram ”mjölkersättningsprodukter” av olika former. Allt ifrån vällingpulver med fiskmjöl till kraftfoder med palmolja och soja. En regel som lärdes ut på lantbruksskolorna på -60 och -70-talet var 2 liter, 2%-ig mjölk, 2 gånger per dag i 2 månader. Denna foderstat krävde att kalvarna även gavs tillgång till ett väl anpassat kraftfoder. Trots kraftfodertillskott täckte denna foderstat inte mer än underhållsbehovet hos den späda kalven och det kalkylerades kallt med så kallad kompensatorisk tillväxt senare i ungdjurets liv.
Av många olika anledningar har 2-regeln tack och lov avvecklats men den lever nog kvar i bakhuvudet på många. Vi ser av och till kalvar som knappast ökar alls i vikt under mjölkperioden, vilket naturligtvis är oacceptabelt både djurhälsomässigt, etiskt och ekonomiskt.
En lyckad avvänjning
Nu förespråkas fasutfodring. Den går ut på att utnyttja kalvens naturliga anlag till snabb tillväxt under den första månaden, och dess förmåga att äta mycket mjölk. Kalvar som fasutfodras på rätt sätt, växer bra och äter tillräckligt av ett smakligt och välanpassat kraftfoder, kan i regel sluta med mjölk vid runt 8 veckors ålder. Dock behöver individuell hänsyn tas.
En lyckad avvänjning förutsätter att kalven äter tillräcklig mängd av ett tillräckligt bra kraftfoder. Den avgörande faktorn hos både mjölkersättningen och kraftfodret är protein- och energitätheten och proteinkvalitén. En kalv bör väga minst 90 men gärna 100 kg eller mer vid avvänjningen.
Tillräcklig foderkonsumtion uppnås enklast om kalvarna går i gruppbox, med minst en ätplats per djur, då de härmar varandra, och synkroniserar sitt beteende genom att äta samtidigt, vila samtidigt och leka samtidigt.
Beteendesynkronisering är en medfödd drift, utvecklad hos flocklevande bytesdjur som skydd mot rovdjur, och det är svårt att få kalvar att lämna flocken och gå ensamma fram till utfodringsplatsen.
Av smittskyddsskäl bör kalvgruppen inte vara för stor, sex djur har nämnts som en bra storlek, och det ska vara minsta möjliga åldersspridning i gruppen.
Kalvens anatomi och fysiologi styr utfodring i samband med avvänjning
Självklart ska kalvarna ha tillgång till ett bra grovfoder men det fyller inte så stor funktion för tillväxten, före avvänjningen. Kalvar äter mer av ett torrt grovfoder, hö är att föredra då det ofta ger bättre hygien. Kindtänderna i mjölktandsbettet är fullt framme först efter 30 dagars ålder, yngre kalvar har därför mycket svårt att bearbeta grovfoder effektivt.
Efter avvänjningen måste kalven klara sin tillväxt på kraftfoder och till mindre del, hö. Före sex till sju månader är kalven fortfarande fysiologiskt inte en fullvärdig idisslare. Våmmen rymmer inte tillräckligt mycket foder, mjölk-tänderna är bara hälften så många som senare de permanenta, och löpmagen är vid 2 månaders ålder ungefär lika stor som våmmen.
Försök har gjorts för att se hur förmagarna utvecklas vid olika utfodring av små kalvar. Vid obduktion var våmslemhinnan, hos kalvar som utfodrats med kalv-kraftfoder, kraftigare utvecklad, med fler och större papiller än slemhinnan hos kalvar som bara fått mjölk eller bara mjölk och grovfoder.
Det finns inte några bevis för att stora mängder grovfoder till unga kalvar påverkar djurets förmåga att äta mycket grovfoder som vuxen. Våmmens storlek är mycket flexibel och anpassas till den faktiska foderstaten, oberoende av historiska utfodringsregimer. Dock gör en långt framskriden dräktighet att våmmens kapacitet minskar.
Mjölkraserna har avlats på hög mjölkproduktion i första hand. Sedan 1990-talet tas det mindre hänsyn till ungdjurens tillväxt när semintjurar väljs ut, tillväxtdata från slakt av avkommor blir bara en liten del av NTM-värdet för tjuren. Om detta påverkat hur kalvarnas kroppar växer och hur snabbt våmmen får full effektivitet är inte klarlagt.
