Fakta om fästingar
Fästingen är ett litet leddjur, släkt med kvalster och spindeldjur. Den trivs bäst på skuggiga och fuktiga platser – gärna lövskog med tät undervegetation. Fästingen lever ca 3 år och utvecklas från någon tiondels mm som larv till 3–4 mm som vuxen. Är det torrt tar det längre tid för fästingarna att utvecklas då de inte trivs vid torka.
Fästingars utveckling
Fästingen genomgår tre olika stadier i sin utveckling. Från larv till nymf och därefter till vuxen fästing. I varje stadium behöver den suga blod för att utvecklas vidare. När fästingen är aktiv sitter den i vegetationen, kanske på ett grässtrå 10–20 cm från marken och väntar på att ett lämpligt djur ska passera. Värddjur är framför allt möss och sorkar men även stora däggdjur samt ibland också människor. Vår vanligaste fästing (Ixodes ricinus) saknar ögon. När den känner av rörelser i vegetationen, koldioxid eller dofter sveper den med frambenen och griper tag i pälsen på det passerande offret. Fästingen är aktiv vid temperaturer över 4 – 5 grader.
Smittan överförs utan att man märker det
Många av dem som drabbas av fästingöverförda infektioner har inte ens märkt att de blivit bitna av en fästing. Innan fästingen börjar suga blod låter den lite saliv rinna ner i bettsåret via sitt hullingförsedda sugrör. Saliven innehåller både bedövningsmedel, som gör bettet smärtfritt, och ett ämne som förhindrar att blodet koagulerar. När fästingen sugit klart, vilket kan ta upp till en vecka, släpper den taget och faller till marken för att där utvecklas till nästa stadium. Den befruktade vuxna honan som sugit blod sin tredje gång lägger upp till 2000 ägg innan hon till slut dör. Äggen kläcks några veckor senare och en ny generation fästingar föds.
Anaplasma eller betesfeber som det också kallas
Bakterien Anaplasma phagocytophilium överförs via fästingbett. Anaplasma angriper vita blodkroppar varvid djuret får hög feber och nedsatt immunförsvar. Olika stammar av Anaplasma ger troligen olika symptom och olika svårighetsgrad av symptomen. Det sänkta immunförsvaret gör att andra infektioner kan angripa djuret och ge en sekundärinfektion, tex. ledinflammation eller lunginflammation. Anaplasma ger en viss immunitet men djuren kan återinfekteras.
Ffa drabbas lammen och symptom som ses är plötsliga dödsfall (orsakat av blodförgiftning), feber, slöhet och minskad aptit. Vuxna djur får oftast hög feber som dominerande symptom. Baggar kan bli sterila pga den höga febern och dräktiga tackor kan kasta.
Akut anaplasma behandlas med tetracykliner medan sekundärinfektionerna oftast behandlas med penicillin då de orsakas av andra bakterier.
Förebyggande rekommenderas att använda fästingrepelerande medel typ Bayticol® vet, Spotinor vet, Ectofly m.m. Medlen skyddar inte helt mot att fästingar biter fåren men medlen gör att fästingarna snabbt dödas och faller av. Är fästingen infekterad med Anaplasma överförs smittämnet i mindre mängd och detta anses ge djuren immunitet. Vissa djur kan dock utveckla sjukdom, vilket är ett ökande problem!
För att minska fästingantalet på betesmarkerna kan man röja bort lövsly och dränera sanka områden, dock kan åtgärderna vara svåra i praktiken. Vissa beteshagar är omöjliga att använda till lamm. Ev. kan sintackor beta där.
