Sammanfattning
Resistens mot avmaskningsmedel hos fårets inälvsmaskar är ett växande problem inom lammnäringen. I vissa länder har fenomenet till och med resulterat i att man tvingats upphöra med lammproduktion. Inom ramen för detta samarbete mellan Fårhälsovården och Sveriges lantbruksuniversitet har vi under 2006 och 2007 kartlagt resistensläget bland fårens parasiter i Sverige. Glädjande nog upphörde äggutskiljningen efter avmaskning hos så gott som alla lamm i 88 (98%) av 90 undersökta lammgrupper. Endast i två besättningar sågs tydliga tecken på resistens hos Haemonchus contortus mot bensimidazolen Valbazen®. Detta är i överstämmelse med en mindre omfattande svensk resistensundersökning som genomfördes för 15 år sedan. Vid undersökning av maskarnas arvsmassa kunde vi dock spåra att allelfrekvensen av den mutation som ligger bakom bensimidazol-resistens fanns hos betydligt fler av våra ”svenska” maskar. Detta understryker att det är angeläget att kontinuerligt övervaka resistensläget.
Bakgrund
Vid betesgång exponeras får för ett stort antal inälvsmaskar som nedsätter deras hälsa och produktivitet. De vanligaste arterna under svenska förhållanden är mag-/tarmmaskarna Teladorsagia circumcincta och Trichostrongylus spp. Senare års studier har även visat att stora löpmagsmasken Haemonchus contortus, som är en blodsugande parasit,är på stark frammarsch och att den förekommer i cirka 30% av landets besättningar.
Parasitangrepp är ett stort problem hos får på bete. Betesburna parasiter måste därför kontrolleras, vilket vanligtvis sker med hjälp av avmaskningsmedel i kombination med olika beteshygieniska åtgärder. Trots ett mångårigt och intensivt sökande efter alternativ till avmaskning har det visat sig vara svårt att utöva effektiv parasitkontroll hos får utan tillgång till effektiva avmaskningsmedel. Denna situation hotas naturligtvis när maskarna utvecklar motståndskraft (resistens) mot läkemedlen, vilket under senare år har rapporterats från allt fler länder med en mycket omfattande fårproduktion. För att motverka resistensutveckling är det viktigt att kunna övervaka utvecklingen så att problemet upptäcks i tid. Det är nu 15 år sedan som det genomfördes en systematisk undersökning av resistensläget i Sverige. Det bedömdes därför som angeläget att genomföra en ny kartläggning av resistensläget för att därmed kunna förbättra rådgivningen till djurägarna. Syftet med projektet var att uppdatera kunskapen om resistensläget hos fårets inälvsmaskar med en s k Faecal Egg Count Reduction Test (FECRT). Arbetet har bedrivits i nära samverkan mellan Fårhälsovården (SvDHV), Vidilab och parasitologisk expertis vid Institutionen för Biomedicin och Veterinär Folkhälsovetenskap (BVF), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
Material och metoder
Läkemedelsresistens kontrolleras vanligtvis genom att mäta behandlingseffekten hos avmaskningsmedlen med en så kallad Faecal Egg Count Reduction Test (FECRT). Principen för FECRT är att man analyserar äggutskiljningen i träckprover från cirka 10 lamm med McMaster metod såväl före som cirka en vecka efter avmaskning. Därefter uttrycks reduktionen i äggutskiljning som en procentsats, varvid en behandlingseffekt som är ≤95% och med ett nedre konfidensintervall på ≤90%, tolkas som att den testade maskpopulationen uppvisar resistens. I denna studie undersöktes effekten av albendazol (Valbazen®) som är en bensimidazol och av ivermektin (Ivomec®) som hör till substansgruppen makrocykliska laktoner. Idag finns bara fem avmaskningsmedel registrerade för användning till får i Sverige, och samtliga tillhör dessa två substansgrupper; bensimidazoler respektive makrocykliska laktoner. Vidare inkuberades parasitäggen och efter odling av larverna artbestämdes maskarna genom att studera morfologin hos det infektiösa stadiet (L3). Larvkulturerna användes också som templat för två molekylära tester. Med den ena testen undersöktes allelfrekvensen av en punktmutation i beta-tubilin genen hos maskarna som är förknippad med resistens. Den andra testen var en artspecifik PCR-metod för detektion av Haemonchus.
Resultat
I 41 (91%) av de 45 grupper som avmaskades med albendazol var träckproverna negativa (antalet ägg per gram träck var ≤50 epg) hos alla lamm 1-2 veckor efter avmaskning. I de resterande grupperna fanns det dock flera lamm som utskiljde ägg i träcken även vid återbesöket. Reduktionen i dessa fyra grupper varierade mellan 81% och 99%. Enligt de statistiska beräkningarna var det frågan om resistens bara i två (4%) av lammgrupperna. Det var i dessa fall så många som 14 av 15 respektive 5 av 8 lamm som utskiljde ägg trots tidigare avmaskning. På motsvarande sätt var 43 (95%) av samtliga grupper negativa efter avmaskning med ivermektin. I de två fall där ägg noterades efter avmaskning rörde det sig bara om ett respektive två lamm i varje grupp som utskiljde ägg. Med den molekylära testen kunde vi se att att allelfrekvensen för punktmutationen i beta-tublingenen varierade mellan 0-100%, samtigt som den var 100% i de två isolat som uppvisade klinisk resistens med FECRT. Samtliga dessa kulturer innehöll Haemochus och i flera fall hittades även larver i kulturerna efter avmaskning. Mer oroväckande var att vi såg att ytterligare x besättningar hade en allelfrekvens ≥95%, vilket bekräftar att FECRT är en relativt trubbig metod. Vidare såg vi att samtliga larvkulturer där Haemonchus identifieras morfologisk var även positiva med den artspecifika PCR-metoden. Det bör dock poängteras att ytterligare x besättningar hittades med den molekylära metoden. För den som är intresserad mer i detalj av resultaten kommer de att publiceras i sin helhet i Veterinary Parasitology under 2009.
Resultaten från denna studie visar att avmaskning, såväl med ivermektin som med albendazol, fungerade planenligt och att den släckte äggutskiljningen i merparten av de undersökta lammgrupperna. Vid en jämförelse med motsvarande situation i flera andra länder är resistensläget vad gäller fårets inälvsmaskar fortfarande att betrakta som mycket gott i Sverige.
Det finns sedan tidigare rapporter om bensimidazolresistenta H. contortus i landet. Även om föreliggande undersökning är mycket mer omfattande än den tidigare studien som genomfördes för 15 år sedan, tyder våra resultat på att resistensläget inte har förvärrats. Däremot noterades höga allelfrekvenser av den mutation som är förknippad med bensimidasol-resistens hos maskar i fler lammgrupper än de som avslöjades med FECRT. Detta understryker än en gång att FECRT är en relativt okänslig metod. Även det faktum att vi hittade något fler besättningar som var infekterade med Haemochus med den artspecifika PCR-metoden jämfört med morfologisk artbestämning, har stor praktisk betydelse. Inte minst eftersom preparatvalet vid avmaskning i en besättning hänger samman med förekomst av Haemonchus eller ej.
Det finns således ett praktiskt behov av att etablera alternativa och mer förfinade diagnostiska metoder för att lätt och effektivt kunna övervaka förekomst av Haemochus liksom resistensläget i svenska fårbesättningar. Resultat av denna studie visar med önskvärd tydlighet att båda de molekylära diagnostiker som användes, och som alltså mäter förekomsten av Haemonchus liksom en punktmutation i beta-tubulin genen hos maskarna, var känsligare och därför är bra komplement till morfologisk identifiering av larver och FECRT. Dessvärre är den beskrivna mutationen sannolikt bara en av flera verkningsmekanismer som ligger bakom maskarnas resistensutveckling. Det finns därmed ett behov att fördjupa och intensifiera dessa studier, inte minst när det gäller att spåra resistens mot ivermektin, där det i dagsläget saknas tillförlitliga dylika genetiska markörer.
När det gäller ivermektin anser vi att det finns andra förklaringar än resistens som orsak till den nedsatta behandlingseffekten i två besättningar. Endast tre djur var äggpositiva efter avmaskningen, och dessutom var antalet ägg i träcken lågt före behandling, vilket gör det svårt att säkerställa förekomst av resistens med FECRT. Med denna bakgrund bör man i stället överväga förklaringar som t ex att enstaka djur inte svalt dosen.
Publikationer och övrig resultatförmedling till näringen
Gustafsson, K. & Höglund, J. & Waller, P (2006). Fungerar våra avmaskningsmedel? Fårhälsonytt, 1, 14-15.
Gustafsson, K. & Höglund, J. (2006). Fungerar våra avmaskningsmedel? Undersökning pågår. Fårhälsonytt, 2, 20-21.
Gustafsson, K. & Höglund, J. (2008). Fungerar våra avmaskningsmedel? Tretusen prover senare vet vi mycket mer. Fårhälsonytt, 1, 13.
Gustafsson, K. & Höglund, J. (2008). Resultat från resistensprojektet – mycket goda nyheter men med en brasklapp. Djurhälsonytt (under tryckning)
Höglund, J.,, Gustafsson, K., Donnan , A., Skuce, P. Anthelmintic resistance in Swedish sheep flocks, Proceedings from the XV Brasilian Congress of Veterinary Parasitology, 14-18 September, 2008.
Höglund, J., Gustafsson, K., , A., Skuce, P. Anthelmintic resistance in Swedish sheep flocks based on a comparison of the results from the faecal egg count reduction test and resistant allele frequencies of the beta-tubulin gene. Veterinary Parasitology (in press).
Resultaten från projektet har dessutom kommunicerats vid SvDHV:s Vårkonferens 2008, samt till landets fårägare vid muntliga kontakter i det dagliga rådgivningsarbetet och vid föreläsningar för veterinärer, rådgivare, veterinär- och agronomstudenter.
Populärvetenskaplig redovisning
Får på bete drabbas av olika inälvsparasiter som vid massförekomst orsakar sjukdomar ger nedsatt tillväxt och låga slaktvikter. Det är främst lammen som är känsliga för maskangrepp som bidrar till att parasitsmitta byggs upp till höga nivåer i beteshagarna och som i extrema fall leder till dödsfall. Sammantaget orsakar betesburna rundmaskar (nematoder) betydande lidande och produktionsbortfall inom fårnäringen. Syftet med projektet var att kartlägga resistensläget (motståndskraften) bland fårens inälvsmaskar i Sverige. För ändamålet undersöktes behandlingseffekten av de två vanligaste preparaten ur de två viktigaste huvudgrupperna avmaskningsmedel med ”Faecal Egg Count Reduction Test” (FECRT).
Uppdaterad kunskap om effekten av olika avmaskningsmedel är naturligtvis viktigt för att kunna bedriva korrekt rådgivningen till djurägarna. Resultatet från projektet är därigenom betydelsefullt när det gäller användningen av olika avmaskningsmedel som fortfarande är hörnstenen i de flesta kontrollprogram.
Sammanlagt undersöktes resistensläget i 45 fårbesättningar i olika regioner i landet. Det visade sig att samtliga besättningar var infekterade med fårets mellanstora magmask Teladorsagia circumcincta och med tarmmaskar ur släktet Trichostrongylus som var de två vanligast förekommande maskinfektionerna. Fyrtio (40%) besättningar var dessutom infekterade med den stora löpmagsmasken Haemonchus contortus, som är fårets farligaste parasit. Endast i 2 (4%) besättningar fanns tecken på att de var infekterade med H. contortus som var resistenta mot avmaskningsmedlet albendazol inom substansgruppen bensimidazoler. I ytterligare två besättningar fanns det tecken som tydde på nedsatt effekt mot ivermektin inom gruppen makrocykliska laktoner. I båda besättningarna var dock äggutskiljningen förhållandevis låg redan innan avmaskningen. Det var dessutom endast några enstaka djur som var infekterade efter utförd behandling. Orsaken till den uteblivna behandlingseffekten hos dessa djur kan följaktligen ha andra orsaker än resistens. Vi tolkar således resultatet som om att dessa besättningar inte var infekterade med resistenta maskpopulationer, även om detta naturligtvis inte kan uteslutas.
Sammanfattningsvis kan man säga att resistensläget inte har förvärrats sedan den första rapporten om resistenta löpmagsmaskar hos får i början 1990-talet. Gällande rekommendationer vad gäller avmaskning tycks alltså ha haft avsedd effekt och bromsat resistensutvecklingen. Samtidigt visar undersökningen att spridningen av fårets löpmagsmask har ökat under samma tidsperiod. Eftersom det idag endast finns en substansgrupp med full effekt mot denna allvarliga parasit, finns ett stort behov av att etablera alternativ diagnostik såväl för att kunna påvisa denna mask som att mäta resistens. Slutsatsen av denna undersökning är dock att resistensläget hos betesburna magtarmmaskar fortfarande är gott i Sverige.
Johan Höglund, SLU, Katarina Gustafsson •
Skrivet av Johan Höglund, SLU, Katarina Gustafsson •
