Varje år dör ett antal kalvar under förlossningen eller senare under perioden fram till avvänjning. Under kontrollåret 15/16 dog totalt 3,8 % av alla kalvar födda av renrasiga kor i KAP och 6,1 % av alla kalvar födda av renrasiga kvigor. För det stora flertalet dikor här i landet finns inga officiella siffror på kalvdödlighet registrerade. Det finns dock ingen anledning att tro att siffrorna i icke KAP-anslutna besättningar skulle vara mycket lägre än i KAP.
De flesta kalvar dör samband med förlossningen, speciellt tydligt är detta i gruppen av förstakalvare. Orsakerna till en dödfödd kalv kan vara många. Här nedan följer ett försök att sammanställa några av de faktorer som spelar in. Kanske kan du påverka någon av faktorena i positiv riktning och på så sätt bidra till att fler kalvar överlever.
Kalvens vikt
Det är ett väl känt faktum att det är kalvens vikt som utgör den främsta orsaken till kalvningsproblem. Då tjurkalvar så gott som alltid väger mer än kvigkalvar har också kalvens kön betydelse. Arvbarheten för egenskapen födelsevikt är hög och man kommer därför långt med att vara noggrann i valet av avelstjur. Kolla avelsvärdena för egenskaperna lätta kalvningar direkt och födelsevikt direkt extra noga innan du köper ny tjur. Glöm dock inte bort dina moderdjur i sammanhanget. En kalvs födelsevikt hänger inte bara på tjuren som är far till kalven utan naturligvis i lika hög grad även på modern. Kom också ihåg att det inte är något självändamål att avla för lägre födelsevikter om vikterna inte ställer till några problem. Ett genomgående avelsarbete för lägre födelsevikter kommer på sikt även att leda till lägre tillväxter och generellt mindre djur.
Kons ålder
Förstakalvare har mer komplikationer i samband med förlossningen än äldre kor. Detta beror på att kvigan som kalvar för första gången inte har ett fullt utvecklat skelett d v s hon är ännu inte färdigvuxen. Förstakalvare får i genomsnitt kalvar med något lägre födelsevikt än äldre kor. Trots detta är alltså ändå problemen vid kalvning fler och fler kalvar dör.
Det är mycket viktigt att kvigorna tillåts växa som de ska. Vid kalvning bör de ha uppnått ca 80 % av sin vuxenvikt. Kvigorna får dock inte bli feta, vilket kan orsaka problem. Har du en renrasig besättning som får avelsvärden beräknade bör du hålla koll på det maternella avelsvärdet för lätta kalvningar när du rekryterar moderdjur. Det beskriver hur lätt moderdjuren kan förväntas ha för att kalva. I avelsvärdet ligger egenskaper som värkarbete, förlossningsvägarnas utrymme m.m.
Kons bäckenmått
Kalvningsproblem uppstår när kalvens storlek och kons bäckenmått inte är förenliga. Kons eller kvigans storlek är högt korrelerad till hennes bäckenmått. En stor ko har helt enkelt ett rymligare bäcken. Se därför till att kvigorna får möjlighet att växa som de ska innan de kalvar in. Att bedriva avel för stora kvigor (generellt större djur) innebär att även kalvarna kommer att bli större och minskar därmed inte kalvningsproblemen i det långa loppet. Att bedriva avel för djur med rymliga bäcken i förhållande till sin storlek, skulle kanske vara möjligt, under förutsättning att bäckenmåtten mäts och registreras för ett stort antal hondjur. Undersökningar i USA har dock visat att ett sådan avelsarbete inte ger önskvärd effekt i förhållande till kostnaden för mätningen.
Dräktighetens längd
Hur många dagar kon är dräktig spelar roll för kalvens födelsevikt. En förhållandevis lång dräktighet ger tyngre kalvar, då kalven får möjlighet att växa flera dagar inuti livmodern. En kortare dräktighetstid skulle därför kunna ge lättare kalvar och förhoppningsvis därmed även minska kalvdödligheten i samband med födelsen. En kortare dräktighetstid kan dock även innebära en risk för att kalvarna föds svagare. Att avla för kortare dräktigheter (låga avelsvärden för egenskapen maternell födelsevikt) känns därför som en svår och vansklig väg för att minska på kalvningsproblemen.
Utfodring
Kor som är antingen för magra eller för feta löper högre risk för komplikationer i samband med kalvning än kor som är i lagom hull. De magra korna är helt enkelt i för dålig kondition för att fullt ut orka med de påfrestningar en förlossning innebär. Hos feta kor sker en inlagring av fett kring förlossningsvägarna som gör att dessa får svårt att vidga sig och kalven kan få svårt att komma ut. Hullbedöm dina kor och satsa på att de ska vara i lagom hull (3 på en skala från 1 till 5 där 1=mager 5=fet) när de ska kalva. Bästa tidpunkt att göra en hullbedömning är i samband med avvänjning. Du har då tid att kunna gasa eller bromsa i utfodringen fram till kalvning om det behövs för att få en ko i lagom hull som kalvar.
Tillsyn
Håll koll på korna under kalvningsperioden, men ha inte för bråttom med att gripa in och börja dra. Ta det framförallt lugnt med förstakalvarna eftersom dessa behöver längre tid på sig under öppningsstadiet då förlossningsvägarna vidgas. Att börja dra för tidigt kan orsaka onödiga skador. Bedömer du att du måste hjälpa till så dra i takt med värkarna och dra alltid snett nedåt bakåt. Mekaniska hjälpmedel (t ex kalvdragare) är endast tillåtet att använda tillsammans med veterinär.
Bevakar du en kalvning som du tycker drar ut på tiden är det bra om du kan bilda dig en uppfattning om kalven ligger rätt d.v.s. att det verkligen är frambenen som syns och att du även kan känna en mule. Vid fellägen är det många gånger nödvändigt att hjälpa till. Kom ihåg att alla tillrättningar av fellägen ska göras inne i kon, d v s att kalven först måste tryckas tillbaka för att det ska vara möjligt att t ex dra fram ett bakåtliggande framben. Tänk på att vara noga med hygienen så fort du går in i kon och känner efter.
