Mer om resistenta parasiter

Artikeln är publicerad i Fårskötsel nr 4 2019

Rådgör alltid med veterinär innan inköpta djur släpps ut på bete

 

Möjligheten att kontrollera parasiterna genom avmaskning minskar när parasiterna utvecklar resistens mot läkemedlen. Dessvärre har resistensläget försämrats under senare år med ett ökat antal besättningar som har Haemonchus contortus, stor löpmagsmask, som är resistenta mot ivermektin. Det är därför viktigt att vara uppmärksam och se till att läkemedelsresistenta maskar inte sprids vidare mellan besättningar.

Två viktiga exempel från verkligheten – rapport från isolering/karantän

Gård 1. Tre baggar köpta från en avelsbesättning under våren
Köparen avmaskade sina tre nyinköpta baggar med Noromectin (med ivermektin som aktiv substans) i isoleringen och tog prov från var och en som en kontroll efter behandling en vecka senare. Proverna poolades på labbet och analyserades som en triplett som visade 800 epg och förekomst av stora magmasken. Köparen reagerade förstås starkt på detta, och efter rådgivning från G&D beslutades att ta individprov så att man får ett utgångsvärde per bagge, avmaska ytterligare en gång med Noromectin och följa upp med individprover efter en dryg vecka för att få ytterligare information. Resultatet efter avmaskning nummer två var mycket nedslående enligt tabellen nedan:

 

Säljaren kontaktades, köpet hävdes och baggarna hämtades tillbaka.
Om inte köparen gjort denna kontroll hade han alltså släppt ut tre baggar som sprider tusentals ägg i varje gram avföring som när de kläcks kan utvecklas till smittsamma larver på nya gårdens betesmarker.

 

Gård 2. En bagge köpt från en avelsbesättning på hösten
Resultat från fyra träckprover från en inköpt avelsbagge, två på hösten och två på våren, visas i nedanstående tabell:

Vid inköp i september gjordes ett träckprov som visade 0 epg och inga larver efter odling. Säljaren kontaktades och svarade på förfrågan att baggen avmaskats med Trichlamox® (med moxidektin som aktiv substans) i samband med försäljning. Köparen bestämde sig då för att ta ytterligare ett träckprov en vecka senare som kontroll efter behandling i slutet av september. Detta prov visade 0 epg, men Haemonchus-larver vid odling.
Efter rådgivning från G&D släpptes aldrig baggen ut på bete, utan fick istället betäcka tackorna på stall. Nya prover på våren, fortfarande med baggen på stall, visade ett helt annat resultat; 600 epg och förekomst av Haemonchus. Djurägaren avmaskade med dubbel dos av nyinköpt Ivomec® (med ivermektin som aktiv substans) och gjorde en behandlingskontroll åtta dagar senare som visade ett mycket nedslående resultat. Även efter behandling med den höga dosen avmaskningsmedel fann man 1050 ägg per gram träck, varav de flesta bestämdes som Haemonchusägg.
Baggen slaktades.

Detta exempel visar att säkerheten för att påvisa parasitsmitta ökar om man tar prov även under våren från djur inköpta på hösten. Såväl intensiv avmaskning hos säljaren som årstiden kan bidra till att baggen inte utskiljer så många ägg under hösten. Hade denna köpare nöjt sig med resultatet från första eller andra provtagningen under hösten, så hade baggen med största sannolikhet smittat ner betet på nya gården.

 

Maskar som överlever avmaskning
Resistenta maskar överlever trots att fåret behandlats med normal dos av det aktuella avmaskningsmedlet. Denna förmåga är genetiskt förvärvad, det vill säga att resistensen finns nedärvd hos maskens avkomma. Hotet vad gäller parasitangrepp ökar påtagligt när maskarna utvecklar motståndskraft (resistens) mot läkemedlen, vilket redan medfört stora problem i andra länder med en mer omfattande fårnäring än i Sverige. Redan 2012, ett par år före att vi konstaterade det första fallet av resistens mot gruppen makrocykliska laktoner, dit bl a Ivomec^® och Noromectin^® hör, rapporterades till exempel dåligt behandlingsresultat med denna vanliga typ av avmaskningsmedel i 63 % av brittiska fårbesättningar. Även i andra länder, t ex Holland är resistens mot denna läkemedelsgrupp mycket vanlig. Extra försiktighet måste iakttas vid införsel av djur från sådana länder där resistenta parasiter är betydligt vanligare än i Sverige; det är ju de resistenta maskarna som överlever karantänsbehandlingar och följer med till importören.

 

Motverka spridning av resistensproblem
Det första självklara rådet till besättningar som konstaterat att de har resistens eller misstänker att de haft dålig effekt av behandlingen är att inte sälja livdjur eller dela betesmark med djur från andra besättningar.
Det är också viktigt att i varje enskild besättning begränsa antalet avmaskningar, bland annat genom att fastställa den mest effektiva tidpunkten för behandling. När parasitexperter från nordiska länder och Storbritannien på ett arbetsmöte 2015 fick svara på vad som ansågs vara den viktigaste faktorn för att förhindra uppkomst och spridning av resistens hos parasiter, så var alla överens om att det viktigaste var att begränsa antalet avmaskningar. Det uppnår man genom att bara göra strategiska avmaskningar, det vill säga efter att man visat behov via träckprovsresultat, obduktioner eller andra undersökningar.
För att skydda den egna besättningen krävs även noggrannhet vid inköp av livdjur, vilket tydligt framgår i de två exemplen i början av artikeln. Först och främst bör man köpa in livdjur så sällan som möjligt! När livdjur ändå introduceras är rådet att följa de rekommendationer som vi tagit fram för svenska besättningar. Den kan du läsa i sin helhet bland annat på G&D:s hemsida, ”Så förhindrar du spridning av resistenta mag- och tarmparasiter hos får”.

I korthet innebär det att man först ställer frågor till säljaren om parasitläget och behandlingsresultat i deras besättning. Även om risken för att föra med resistenta maskar bedöms som låg efter att frågorna besvarats bör man isolera de inköpta djuren ta träckprov, avmaska och kontrollera behandlingsresultatet innan de släpps på bete. Observera att man kan öka säkerheten vid inköp under hösten genom att hålla djuren på stall och utföra ytterligare en kontroll före betessläpp kommande vår. Rådgör också alltid med veterinär innan nya djur släpps ut!

 

Att kolla läget i den egna besättningen
Som ett första steg för att fånga upp resistensproblem kan man utföra en så kallad behandlingskontroll. Detta innebär att det tas ett uppföljande träckprov sju till tio dagar efter avmaskning för att se hur bra behandlingen fungerat. Rekommendationen är numera att göra behandlingskontroller cirka vartannat år, och framför allt då man regelbundet har höga epg med förekomst av stora magmasken.
Att konstatera eller avfärda resistensmisstanke mot avmaskningsmedel kräver mer arbete. Vid sådan resistensundersökning, med så kallad FECRT (feacal egg count reduction test), måste träckprov tas på ca femton individer före avmaskning samt från 10 av dessa individer sju till tio dagar efter avmaskning. På detta vis kan man räkna ut avmaskningseffekten. Enligt FECRT föreligger resistens när mer än fem procent av äggutskiljningen kvarstår efter behandling. Detta är alltjämt en bra och etablerad test men man bör samtidigt vara medveten om att det är en relativt trubbig och kostsam metod. Det finns alltså stort behov av att ta fram alternativa, mer kostnadseffektiva och säkra genetiska tester, till exempel vid koll av en inköpt bagge i isolering/karantän. Här pågår forskning både nationellt och internationellt. Dessvärre finns det i dagsläget ingen sådan ny metod för att spåra resistens mot gruppen makrocykliska laktoner.

 

Läget i Sverige
I Sverige konstaterades med FECRT ett unikt gott resistensläge 2007 då endast två av 45 besättningar visade tecken på resistens hos stora magmasken mot bensimidazoler, BZ. Däremot fungerade ivermektin i alla besättningar. Detta är de två substansgrupper av avmaskningsmedel till får som idag finns registrerade i landet. Sedan dess har dessvärre ingen uppföljande studie med slumpmässigt utvalda gårdar gjorts för att undersöka hur vanligt problemet är. Det finns alltså behov av nya data för att fastställa dagsaktuellt läge. En ny systematisk undersökning av resistensläget hos fårens parasiter står följaktligen högt på önskelistan.
År 2014 påvisades de första fallen av resistens mot makrocykliska laktoner (ML) i landet. På sex gårdar, varav tre på Gotland, påvisades maskar resistenta mot ML. Det var även denna gång den mest allvarliga arten, stora magmasken, Haemonchus contortus, som fanns kvar hos djuren trots avmaskning, och i dessa fallen sågs en tydlig koppling till import av djur från utlandet. Under de följande fyra åren, 2015-2018, har cirka fem nya gårdar per år med resistenta parasiter konstaterats. Maskarna har visat resistens mot den ena eller båda av de två grupperna av avmaskningsmedel som finns registrerade i Sverige, och drabbade gårdar har varit väl spridda även på fastlandet i Götaland och Svealand.

 

Fler exempel från verkligheten – konsekvenser i svenska fårbesättningar
Tre olika händelseförlopp som nyligen utspelat sig i svenska fårbesättningar:

1. Större slaktlammsproducent gör resistensundersökningar som visar nedslående resultat avseende båda substansgrupperna. Läget föranleder i stället användning av licenspreparat. Djurägaren uppger följande säsong att gården tjänat hundratusentals kronor jämfört med tidigare året till följd av bättre slaktvikter, och med kortare uppfödningstid och högre lammöverlevnad.
2. Nystartad besättning med försäljning av livdjur som huvudsaklig affärsidé väljer att slakta ut alla djur på grund av påvisad resistens. Djuren var i god kondition och utan symtom, men djurägaren tog detta beslut eftersom livdjursförsäljning inte längre var aktuellt. Gården avser att så småningom starta upp på nytt med andra inköpta får.
3. Mindre besättning med omfattande hälsoproblem konstaterar förekomst av resistenta parasiter och väljer att slakta ut hela besättningen mer eller mindre av djurskyddsskäl för att senare göra en omstart.

 

Fåren smittas när de betar gräs som innehåller smittsamma larver.

 

Smittar via gemensamt bete – inte via noskontakt
För att de parasitägg som kommer ut via träcken ska smitta ett annat får krävs att de utvecklas till larver på betet. Efter att äggen utvecklas på betet, kläcks det första larvstadiet, L1, som via ytterligare ett larvstadium, L2, så småningom blir smittsamma larver, L3. Fåren blir alltså bara återsmittade om de äter gräs med smittsamma larver, L3, se figur 2. Larvutvecklingen sker normalt sett inte i ströbädden och därför är ett alternativ att låta den inköpta höstbaggen betäcka på stall. Tänk dock på att om man släpper ut tackorna direkt efter denna kontakt finns möjligheten att de under klövarna ”drar med sig” träck som innehåller levnadsdugliga ägg ut på betet.
Om vi tar baggauktionerna som exempel kan alltså inte smitta ske mellan djuren under auktionsdagen. Stora riskmomentet är när du låter nya livdjur gå på bete tillsammans med dina egna djur, eller om du släpper egna djur på bete där det funnits inköpta djur. Därför upprepar vi ofta att det är bra att rådgöra med din veterinär innan du släpper ut djuren.

Vi behöver ta gemensamma krafttag för att behålla vårt unikt goda smittskyddsläge, inklusive låga förekomst av resistenta parasiter i Sverige!